Moderaternas partiledare Ulf Kristersson var den första talaren under årets Almedalsvecka när han äntrade scenen på onsdagen. Talet började med en något förvirrande inledning om statsministergården Harpsund som verkade sakna någon poäng utöver att berätta för publiken att han för någon vecka sedan hade träffat släktingar till tidigare statsministrar.
Efter inledningen om Harpsund övergick Kristersson i vad som bäst kan beskrivas som en rapport över vad hans regering har haft för sig de åtta månader som Tidö-partierna har styrt Sverige. Han verkade mycket stolt över straffskärpningar och vad man nog ändå måste kalla ett hyfsat lyckat ordförandeskap för ministerrådet.
Något nytt politiskt innehåll fanns det inte utrymme för. Utöver sin återrapportering valde Kristersson att lägga den övriga delen av sitt tal på att prata om brottslighet och brottslighetens bakomliggande orsaker. Han pratade om vikten av tidigare insatser av socialtjänsten och andra myndigheter. Det ska vara hårdare tag i alla delar av myndighetsverige. Sekretesshinder ska tas bort så att det blir möjligt för bland andra skola och polis att ta del av handlingar som rör ungdomar som är på väg in i brottslighet.
Han pratade också om införandet av en ny socialtjänstlag. Under en kort sekund fick man hopp om att Kristersson faktiskt hade suttit på sin kammare och tagit fram lite ny politik. Sedan insåg man att utredningen för den nya socialtjänstlagen tillsattes av den förra regeringen och utredare var den tidigare socialdemokratiska ministern Margareta Winberg.
De mesta av det Kristersson vill göra är både bra och nödvändigt. Det är sunda förslag. När man skalar bort den inte särskilt imponerande retoriken inser man dock att detta tal lika gärna hade kunnat hållas förra året.
Att sitta i regering är uttröttande för alla partier. All kraft går att regera och genomföra, väldigt lite tid går till politikutveckling och nya visioner. Det betyder dock inte att ett parti inte måste försöka. I Ulf Kristerssons tal blir det tydligt att Moderaterna inte har försökt.
Det som är mest sorgligt är att Moderaterna heller inte behöver försöka. Det är inget av de tre stora partierna som lyckas leverera något politiskt innehåll av värde. Socialdemokraterna borde ha kunnat lansera ett offensivt reformprogram nu när de inte behöver lägga tid på att regera. Magdalena Andersson har inte hållit sitt Almedalstal ännu, men baserat på hur leveransen från Socialdemokraterna har varit under den senaste tiden vågar man nog inte hoppas på särskilt mycket.