Under min tid på naturbruksgymnasium, som aktiv ungdomspolitiker och idag som agronomstudent. Sex år av mitt liv där ämnets olika perspektiv ständigt rumlat runt i min vardag.
Tanken har funnits där ganska länge, men slår mig med en oändlig kraft när jag befinner mig på ett studiebesök i Småland för snart två år sedan. Lantbrukaren som närmar sig sextio har en kronisk sjukdom som gör att han delvis är sjukpensionär, det har han varit i snart tio år.
Han vägrar att sluta riktigt ännu, delvis eftersom barnen inte hunnit avgöra om de vill ta över men främst för att han inte är redo att ge upp sin dröm riktigt än. Drömmen om livet på familjegården, hand i hand med landskapet som fött hans familj i generationer.
När jag frågar honom om naturåtgärder säger han att han inte har råd att tänkta på sådant. Kronor och ören är vad som gäller, inte småtjafs om blommor, fåglar och annat strunt.
Han ljuger när han säger det, för när vi tar en tur med traktorn är han inte sen med att peka ut kullar där orkidéer blommar om våren. Inte heller ån där gäddor ännu leker, eller åkern där det första tranparet han minns dök upp för snart tjugo år sedan.
Tanken som slår mig där på den lilla gården, knappt stor nog att försörja en sjukpensionär, är hur vi tvingat lantbrukare att bli något de inte är.
Absolut finns det de som i första hand bedriver lantbruket som ett företag, men jag har aldrig träffat en bonde som inte värdesätter vårens första kopp kaffe i en åkerkant.
I nyheter, myndighetsrapporter och debatter hör vi talas om vanvård och förödelse av naturvärden. Vi hör aldrig om lantbrukare som anlägger stenmurar, vakar hela nätter för att se till så att lamningen går bra eller sparar vildäpplen för att de vet att viltet äter dem om vintern.
Lantbrukare hörs inte prata om annat än kronor och ören, för att de måste passa på när de väl får chansen. De arbetar i en marginaliserad bransch, där deras leverne ständigt ifrågasätts från en mängd olika håll.
Inte nog med att de beskylls för att inte sköta sina djur eller att anlägga monokulturer, möjligheten att bruka den tas dessutom ifrån dem.
Marken är dyr att köpa, dyr att bruka och varorna de säljer betalas underpris för. Ändå har vi mage att kalla dem snåla eller omedvetna, när de tar tillfället i akt att förklara hur svår situationen är. Klart att de väljer att prata om kronor och ören, när kapitalet är så sparsamt spenderat på dem.