Ungefär samtidigt som svensk regering aviserade sina planer på att med anledning av kriget i Ukraina införa en beredskapsskatt meddelade Ukraina, som ju som bekant är själva epicentrum för kriget i Ukraina, att de arbetar i motsatt riktning och sänker skatterna.
I stället för moms och skatt införs för företag en platt skatt om två procent. För småföretag är skatten dessutom frivillig. Kan du som företagare betala är det givetvis bra. Kan du inte betala, frågar staten inte ens varför.
Ukraina inför dessutom maximal minskning av byråkratin och kontrollen av företagen. Det är givetvis lätt att dra slutsatsen att det är de nya förmånliga skattereglerna som ledde till den smärre anstormning av nya företag som syntes när Ukrainas motsvarighet till vårt bolagsverk i veckan öppnade upp igen. Det är dock ytterst tveksamt att så verkligen är fallet.
Ukraina hade redan innan kriget ett regelverk och en kultur som gynnade och byggde på småföretag och vad som i mångt och mycket kan sammanfattas som gigjobb. Du hade ovanpå ditt vanliga jobb eller familj ett företag via vilket du kunde sälja dina tjänster. Med platt skatt om hisnande fem procent av omsättningen.
Det är alltså med denna inställning och vana av att jobba många av de ukrainska flyktingarna kommer hit. Vilket inte minst syns både i artiklar om flyktingar och vid samtal med dem. En del hinner inte ens av färjan förrän de börjar prata om att börja jobba. Det går ofta att skönja en underliggande uppfattning av ”hur svårt kan det vara”.
En vilja som ligger helt i linje med till exempel finansminister Mikael Dambergs (S) uttalande om att det bidrag om 78 kronor per dag som ukrainarna får grundas i EU:s massflyktsdirektivs princip om att skyddsökande antingen ska jobba eller finansiera sitt eget uppehälle.
”Det är viktigt att inte börja i en ersättningsdiskussion utan att göra det så snabbt och smidigt som möjligt att människor kan söka jobb”, förklarade Damberg under en presskonferens.
Grunden till att ersättningen kom upp var att Migrationsverkets generaldirektör Mikael Ribbenvik larmat om att låg dagsersättning kan skapa problem och försätta kvinnor i utsatta situationer med både trafficking och oseriösa arbetsgivare.
”Det är lite pengar att leva på, men man har fått boende, uppehälle och barnen får gå i skolan. Det är också en viktig del i en tillfällig flykt från ett land som är i krig”, konstaterade dock Damberg.
Gott så. Minister Damberg vill sätta ukrainarna i arbete, EU:s massflyktsdirektiv stipulerar att skyddssökande ska arbeta och många ukrainare vill och är vana vid att just arbeta. Hur svårt kan det då vara? Alla är ju överens.
Svaret är att det är svårt. Och det är att skylla på svensk arbetarrörelse och det svenska socialdemokratiska arbetarepartiet. Vi har nämligen en lång och omfattande tradition av så kallade kompetensutvisningar.
Det krävs nämligen ett arbetserbjudande som är i nivå med svenska kollektivavtal. Nog för att det blivit lite bättre sedan Migrationsöverdomstolen 2017 kom med två prejudicerande domar som skapade en mer helhetsbaserad bedömning, men vi har fortfarande stora problem.
Om våra svenska stelbenta myndigheter hittar ett fel, jobbet kanske är felaktigt utannonserat, den anställde kanske tagit ut för lite semester eller kanske tjänat några hundralappar för lite en månad fem år tidigare, kommer utvisningen som ett brev på posten.
Det finns alltså stora förutsättningar för en rejäl kulturkrock. Vi ska ju nu blanda ukrainare som inte bara vill jobba, utan är vana vid myndigheter som underlättar för jobb och att det bara är att gå in och jobba, med svenska myndigheter, svenska regler, svenskt fack och höga skatter.
Vi ska dessutom försöka följa EU:s massflyktsdirektiv som tydligt krockar med den svenska modellen. Utländsk pragmatism mot svensk stelbenthet. Hur många ukrainare kommer vi att behöva kompetensutvisa? Och var ska vi skicka dem?