Jag har förespråkat ett svenskt medlemskap i Nato under hela mitt vuxna liv, som börjar bli rätt långt vid det här laget. För många som tidigare varit av en annan mening kom omsvängningen efter Rysslands invasion av och krig mot Ukraina. Den europeiska säkerhetsordningen smulades i småbitar under de ryska stridsvagnarnas larvfötter och Sverige blev tvunget att ompröva gamla säkerhetspolitiska dogmer.
Nu är medlemskapet i Nato äntligen verklighet, efter en segdragen process där Ungern och Turkiet agerat bromsklossar. Till inte obetydlig grad på grund av den självpåtagna roll som mästrande "moralisk stormakt" som svenska företrädare ofta valt att ikläda sig. Sveriges fullvärdiga medlemskap hälsades med glädje av vänligt sinnade länder. Inom landet finns dock fortfarande många kritiska röster, vilket under omständigheterna inte är så konstigt. Eller är det?
Det finns ingen strävan efter krig och konflikt i Sverige, ingen territoriell aggressivitet. Ingen längtan efter att återövra något gammalt imperium och att återta mark som i dag tillhör Finland, Norge, Baltikum Ryssland eller Tyskland.
Tyvärr finns det länder i vårt närområde som inte delar vår inställning.
Det är bisarrt att höra dem som är motståndare till att Sverige stärker försvarsförmågan och går med i försvarsalliansen Nato, när de anklagar sina meningsmotståndare för att vara någon typ av krigshetsare. I själva verket är det naturligtvis tvärtom. Syftet med både försvaret och Nato-medlemskapet är att undvika krig. Den som bara önskar bort behovet av försvar och vapen lever i en drömvärld som skulle bli ytterst farlig om den frivola fantasin också blev den förhärskande ordningen i Sverige.
Kerstin Bergeå, som är ordförande i Svenska freds, kommenterade Sveriges anslutning till Nato:
– Med den ökade spänningen och den ökade militariseringen vi ser i världen. Det är en värld som skulle behöva det motsatta.
Ingen, åtminstone inte jag, invänder mot att världen skulle behöva avspänning. Men den värld vi lever i, den värld där vi vill värna Sveriges säkerhet, präglas snarare av anspänning än avspänning. Varken vår egen säkerhet eller världsfreden skulle gagnas av att vi avstod ifrån att liera oss med vänligt sinnade grannländer och förblev ett ensamt alliansfritt land med en aggressiv och illasinnad stormakt som granne.
Ryssland invaderade Georgien redan 2008. Annekteringen av Krim ägde rum 2014 och den ryskstödda separatistiska krigföringen i östra Ukraina har pågått sedan dess. Rysslands fullskaliga invasion inleddes för drygt två år sedan. I detta mörker är Sveriges medlemskap i Nato ett ljus.