I veckan som gick fick jag återigen anledning att konstatera att om jag inte redan lämnat Svenska kyrkan, så hade jag gjort det nu.
Men det berodde inte på biskopen i Visbys stift, eller på hans avkragning. Det betraktar jag som konsekvenser av privat förseelser, som egentligen inte alls påverkar min bild av samfundet.
Värre är det, i min ögon när ledande företrädare drar med sig hela organisationen och driver politiska agendor som borde vara avstötande för många medlemmar. Det är åtminstone något som jag gång på gång reagerar på.
Ärkebiskop Antje Jackelén och Åsa Nyström, biskop i Luleå, har skrivit brev till regeringen där de tillsammans, så att säga, lyser planerna på gruvbrytning i Kallak i bann. En sådan gruva är, anser de bland annat, "inte existentiellt och andligt hållbar".
De får naturligtvis bara den auktoritet som tilldelas dem. Men de har inte små anspråk när de bland annat med sig religion och teologin som grund dömer ut verksamhet som många av Svenska kyrkans medlemmar hoppas ska bli verklighet. Medlemmar som med all rätt kan ha svårt att förstå varför denna nya gruva skulle vara okristlig, när redan existerande gruvor inte berövats sitt berättigande.
Om biskoparna inte vant sig vid att luta sig på sin religiösa auktoritet, så hade de kanske varit bättre på att argumentera i sak. Om detta skriver Catarina Kärkkäinen utförligt i Smedjan: https://timbro.se/smedjan/biskoparna-har-inte-i-gruvan-att-gora/
Men oavsett hur man ser på sakfrågan, så ligger det ändå något problematiskt i att på amorf grundval av andliga värden dra långtgående slutsatser om världsliga frågor. Svenska kyrkan ger sig in i allt från migrations- och integrationspolitik till utrikespolitik och... ja, gruvnäring. Men var är det som säger att det skulle vara utpräglat kristligt att exempelvis företräda en migrationspolitik och asylrätt som driver huvudsakligen ekonomiska flyktingar att lämna sina familjer och hemländer för att riskera sina liv på världens hav? Även från kristna utgångspunkter går det att företräda andra ståndpunkter. Men Svenska kyrkan har funnit för gott att bryta med den lutheranska traditionen och diktera för medlemmarna vilka slutsatser de borde dra om vad som är bäst i fråga efter fråga.
Svenska kyrkan gör sig själv till en politisk motståndare till en stor andel av befolkningen, även bland dem som skulle vilja känna sig hemma i den. Självklart får detta konsekvenser för Kyrkans förmåga att sköta sina andliga åtaganden.