Vissa saker verkar en del ha rätt lätt att glömma bort. ”Skillnaden är att de inte känner att de behöver ta ansvar och talar om var det ska tas.” Så beskriver Eva Nypelius (C) Socialdemokraternas sätt att handskas med de 20 miljoner kronor S vill spara i sitt budgetförslag, i en krönika på Gotlänningens ledarsida i går 6/11. Är det någon som kommer ihåg den massiva kritik som framfördes till just Nypelius om de 50 miljoner kronor i extra besparingar som den borgerliga oppositionen hade med i sina budgetförslag för både 2017 och 2018? En extra besparing som av någon anledning inte fanns med när valrörelsen drog igång våren 2018. 50 miljoner kronor i just ospecificerade besparingar som Nypelius tydligen inte kände att hon behövde ta ansvar för genom att tala om var de skulle tas. Men till skillnad från de borgerligas ospecificerade besparingar -17 och -18 har S radat upp hur de 20 miljonerna för 2020 ska sparas in. Bland annat har man nämnt nya IT-lösningar och samordning av lokaler som möjliga besparingsåtgärder, vilka också ingår i de uppdrag som fanns med i beslutet om budget för 2020 som togs i juni av regionfullmäktige. Men nu har vi sen tidigare konstaterat att den borgerliga argumentationen i opposition skiljer sig markant åt från den politik man sen driver när man styr.
* * * * *
Inget är mer frustrerande än att debattera med någon som inte vill förstå. Att först få en fråga och sen få anklagelser för att man skriver ett svar ger en bild av en motdebattör som inte riktigt vet hur den ska handskas med frågan. Troligen förväntades inget svar på den fråga som Eva Bofride, politisk chefredaktör på Gotlänningen, ställde till mig förra fredagen. För mitt svarar i tisdags verkar förvåna den politiska redaktören till den milda grad att hon återigen anklagade mig för att belysa problemen med utmaningsrätten. Trots att det var precis det som hon frågat mig om.
Sen är det min tur att bli förvånad. Eva Bofride verkar inte vilja inser att nya arbetsuppgifter också måste införlivas i de organisationer som ska arbeta med uppgifterna. Annars är risken stor att de hamnar mellan stolarna eller behandlas felaktigt. Men detta kanske är Bofrides syn på tillitsbaserat ledarskap. Att först besluta om nya arbetsuppgifter och sen lita på att tjänsteorganisationen löser problemen trots minskade resurser.
Men till den politiska chefredaktörens försvar bör sägas att utmaningsrätten inte är lätt att försvara. Vilket blir tydligt på flera sätt genom Bofrides sätt att bemöta problemställningarna. Istället för att ge konkreta exempel på åtgärder som skulle kunna minska min oro blir jag också tillsagd att vänta och se. Jo, Bofride kan vara lugn. Jag kommer vänta och noga följa utvecklingen för att sedan utreda om införandet av utmaningsrätten var plakatpolitik eller resursslöseri eller både ock.