För mig är svaret självklart nej, men det är tyvärr inte nog. Viktigare är frågan om hur ett land ska göra upp med sin historia? Vad gör kan en stat göra för att rätta de fel som begåtts under en tid där andra moraliska och etiska normer rådde än dagens? Frågorna har åter aktualiserats i skuggan av rörelsen Black Lives matter.
Det finns många stater som bär på en mörk historia, inte minst Sverige.
När man läser berättelser om hur den svenska staten under århundraden hanterat och behandlat vår ursprungsbefolkning samerna sänder de kallar kårar genom kroppen. Arvet från koloniseringen, inte bara av marken som samerna brukade utan också av deras folksjäl och kultur, bär de drabbades ättlingar fortfarande på. För att inte glömma de som fortfarande diskrimineras.
Samernas är ett av många övergrepp som marginaliserade grupper utsatts för. Listan fortsätter till de barn som fått ställa upp sig utanför kyrkportar för att auktioneras ut i en makaber föregångare till upphandlingssystemet. Vidare berör den de kvinnor som steriliserats för att de ansågs för lössläppta. På listan återfinns också de som sattes på institution, lobotomerades och glömdes bort.
De exempel jag tagit upp är bara ett fåtal. Många är de grupper som i praktiken har drabbats av Sveriges rasbiologiska historia. Ett arv som vi bär på våra axlar, såväl politiskt som kulturellt.
Att applicera nuvarande moraliska och etiska ståndpunkter på ett historiskt skeende är något som inte ses på med blida ögon av många. Det finns en poäng i det. I en tid då rasbiologi var allmänt accepterat och uppmuntrat, var frågan inte kontroversiell. Vi har idag inte förmågan att förstå den verklighet som rådde då.
Vad vi där emot kan göra, är att inte ignorera konsekvenserna av vad som skett. De lever ännu kvar, djupt rotade i individer och grupper. Att låtsas som att deras upplevelser, historierna de vuxit upp med och diskrimineringen som är en del av deras verklighet är något de måste gå vidare ifrån är rent av löjligt.
Det är vårt plikt att inte låta samma grupper fortsätta leva och verka i utsatthet. Genom att aktivt verka för att de ska ha samma rättigheter, möjligheter och friheter som resterande delar av befolkningen erkänner vi att våra föregångare gjorde fel. Vi erkänner diskrimineringen grupperna utsatts för, samtidigt som vi tar ansvar för att det inte återupprepas.
De moraliska normerna i ett samhälle förändras över tiden. Vi har under de senaste decennierna haft turen att se hur de går mot öppenhet och acceptans, men vi har inte nått hela vägen ännu. Vill vi som nation göra bot för de fel vi begått och fortfarande begår, kan vi inte bara be om ursäkt. Vi måste också visa genom aktivt handlande att vi inte tänker begå samma felsteg igen.
Det är det enda sättet var på en nation kan se till att sona sina misstag.