En arbetskraftbrist som heter duga, en åldrande befolkning, fler som utvandrar än invandrar och färre som föder barn. Det har lett till en åldrande befolkning och således arbetskraftsbrist.
En vanlig och rätt enkel lösning på problemet brukar alltid vara ökad invandring. Det är sedan gammalt – och brukar funka rätt bra. Men nu menar Ulf Kristersson och migrationsminister Maria Malmer Stenergard att det inte alls stämmer. Det väcker frågor om Kristersson vet hur livets gång fungerar?
I en debattartikel i SvD skriver Kristersson och Malmer Stenergard att ökad invandring inte skulle lösa problemet, eftersom ”de som kommer hit så småningom också kommer att pensionera sig, vilket i sin tur medför att nettoinvandringen ytterligare behöver öka”. I stället vill man fortsätta strama åt det ”mycket generösa systemet” för lågkvalificerad arbetskraftsinvandring, med både nytt bidragstak och skyldigheter att flytta dit jobben finns. Detta menar de kommer öka drivkraften att arbeta menar man.
Debattartikeln med titeln ”Invandringen ska gynna Sverige” ger en stark bild av hur Kristersson och gänget ser på invandrare – som en börda som inte ger samhället något tillbaka. Att ordet ”nettoinvandring” säger mer än tusen ord – man ser på invandring i pengar och siffror. Trots att det handlar om människor.
Argumentet att även invandrare går i pension är patetiskt. Man försöker med det gripa efter halmstrån. Det är klart att invandrare går i pension någon gång. Det gör vi väl alla. Alla blir vi äldre. Men förhoppningsvis skaffar man barn på vägen – som kan ta över, jobba och säkra välfärden för de äldre. Och sedan barnbarn. Som ser till att skolor inte behöver stänga för att det är brist på barn. Kristersson verkar ha glömt livets gång.
Retoriken som Kristersson driver på är obehaglig. Och kommer förmodligen från påtryckningar genom Tidöavtalet och Sverigedemokraterna. I debattartikeln menat man att ”utanförskap, bidragsberoende, hedersförtryck, radikalisering och gängkriminalitet följt i spåren av stor invandring och dålig integration.
Han kan inte se sitt eget fel i det hela – att driva på en polariserande politik med rasistiska undertoner. Att samarbeta med Sverigedemokraterna. Att skriva en debattartikel där man svartmålar invandrare gör att fler känner ett starkare utanförskap. Och det ska komma från vårt lands ledare. Som ska ena folket och jobba för vårt allra bästa. I stället gör man det svårare för barnfamiljer – som tvingas flytta för jobb. En sådan ledare blir svår att lita på.
Skärpta krav för medborgarskap innebär att personer som varit här länge och betalat skatt inte får något tillbaka från ett land man tjänat under en lång tid. Statslösa förblir statslösa, trots Sveriges löften att utrota statslöshet under 2024.
I debattartikeln verkar man vara stolta över att Sverige inte längre är ett land man flyr till. Utan man kommer hit för att jobba. För några år sedan var man stolt över att Sverige var ett land man ville fly till och inte från. Det var ett kvitto på att starka värderingar om demokrati och mänskliga rättigheter var starka inom landet. Men med Kristerssons förmåga att kapitalisera allting som rör sig och med Sverigedemokraterna i örat, så är det ett kvitto vi inte längre har.