Vi fick också än en gång prov på att regeringen inte heller är den samspelta orkester man så gärna vill framställa sig om.
Ebba Busch försökte ta över ordet av sin statsminister, mitt i ett inlägg räckte hon upp handen och förklarade att hon gärna svarade på det som Ulf Kristersson höll på att prata om.
Tonläget och energinivån var hög. Lena Mellin beskrev det bra i Aftonbladet: "Oppositionen hånskrattar åt regeringen. Ulf Kristersson kallar motståndarna för bittra. Man kan inte tro att det är 45 månader kvar till nästa val."
Gång på gång påstod Ulf Kristersson att "hans sida" vunnit valet och fått väljarnas förtroende. Så är det ju inte vilket alla vet. Alla regeringspartier backade i valet, ett av dem kom knappt över riksdagsspärren. Det var SD som vann valet åt M, KD och L.
Trots att de ser sig som vinnare duckade ministrarna och ville hellre prata om den förra regeringen än stå för de egna besluten och de egna (uteblivna) resultaten.
Ulf Kristersson gjorde en extremt slät och bitter figur. Förvånande med tanke på tillfället han hade att visa handlingskraft, ansvarstagande och statsmannaskap.
Det är en tydligt pressad regering som nu försöker göra allt den kan för att väljarna inte ska minnas falukorvarna, de tvärsäkra löftena och hur allt skulle bli så bra, bara de fick makten.
Hade regeringsföreträdarna visat minsta prov på ödmjukhet och erkännande av att deras tonläge och stora löften inte stod pall när verkligheten kom ifatt hade det varit en sak. Det är ju inte att det dröjer som är problemet utan att man nu har helt andra lösningar än de man utlovade före valet.
Johan Pehrson, Nooshi Dadgostar och Per Bolund var de som gjorde sämst intryck i debatten. De avbröt, var allmänt oseriösa och verkade tro att det var de som ledde debatten och inte Anders Holmberg och Camilla Kvartoft.
"Det är lite svårt att förstå vad du säger" kommenterade den sistnämnda när Johan Pehrson drog igång och vi var många som höll med.
Annie Lööf (C) gjorde sin sista partiledardebatt med den äran. Hennes forna allianskollegor gör gemensam sak för att distansera sig så mycket det går till Centerpartiet för att manifestera Sverigedemokraterna som sitt nya prioriterade samarbetsparti.
Det är bortom sorgligt för svensk borgerlighet.
GOTLANDSTRAFIKEN
Chockhöjningen av priserna i gotlandstrafiken diskuterades i förra veckan i riksdagen i samband med en interpellation ställd av Hanna Westerén (S) till infrastrukturminister Andreas Carlson (KD).
Debatten visade att förståelsen för krisen inte gått fram till regeringen. Jesper Skalberg Karlsson (M) inpräntade allvaret men visade också att han hade stor tillförsikt till de åtgärder som vidtagits och att mer inte gick att önska.
Jag skulle gärna sett att de gotländska ledamöterna gjort gemensam sak i denna för Gotland avgörande fråga men så blev det alltså inte. Och jag är inte helt säker på att det skulle sett ut på något annat vis om rollerna varit de omvända, det vill säga S i regering och M i opposition.
S&M-samarbetet tar abrupt slut utanför Gotlands gränser.