En urfegning är väl inget missförstånd

Skolutredningens förslag orsakade stort rabalder, men det bidde inget av dem på landsbygden. Det berodde inte på ett missförstånd.

Simhoppare som börjat fundera på om de inte ska ta stegen ner igen?

Simhoppare som börjat fundera på om de inte ska ta stegen ner igen?

Foto: Nesvold, Jon Olav

Ledare2021-10-13 20:30
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.

Nu har det kommit en slutrapport om utredningen av framtidens förskola och skola. Ni vet, den där ambitiösa utredningen som förvaltningen författade under stor möda och med återkommande återkopplingar till politiken. Den utredning vars förslag en ohelig allians av Centern, KD och den samlade vänstern i barn- och utbildningsnämnden sedan bestämde sig för att ignorera, eftersom skolnedläggningar på landsbygden visade sig impopulärt hos somliga.

Helagotland har skrivit om utredningens slutrapport, och vill man läsa den i sin helhet så finns den bland handlingarna i kallelsen till senaste mötet i barn- och utbildningsnämnden.

Slutrapporten konstaterat bland annat att:

"I uppdraget som gavs fanns tydliga förväntningar om att leverera underlag för besparingar, men också krav på att inte minska på kvaliteten i utbildningen. Uppdraget var tydligt utifrån ett ekonomiskt perspektiv, men mindre tydligt utifrån ett landsbygdsperspektiv – detta är en slutsats som styrgruppen drar utifrån hur förslaget mottogs hos politiken och det efterföljande beslut som togs. Styrgruppen ser att det vid stora frågor som rör Gotlands utveckling och framtid, behövs ett nära och sakkunnigt stöd för att kunna göra djupgående landsbygdsanalys som motsvarar den förväntan som finns från våra förtroendevalda politiker."

Man får det nästan att låta som ett onödigt missförstånd. Jag vill dock påminna om att utredningen inte alls saknade analys av konsekvenserna av eventuella skolnedläggningar för landsbygden. Den beskrev bland annat hur forskning och befolkningsstatistik tyder på att utvecklingen i en bygd inte alls dikteras av om det finns en lokal skola och att en socken där skolan läggs ner inte alls behöver utvecklas sämre för den skull.

Denna information föll tyvärr platt till marken, eftersom utredningens kritiker och nämndens majoritet inte var intresserade av att lyssna på det örat. Bilden av skolan som helt central för lokalsamhällets utveckling var alltför etablerad för att ruckas på.

Men socknar som redan förlorat den lokala skolan, eller alltid saknat en, behöver alltså inte alls vara pessimistiska om sina egna utvecklingsmöjligheter. Socknen kan fortfarande vara en eftertraktad plats att bo på, även för barnfamiljer.

Utredningen om skolans framtida organisation ställde till med ett helsicke. Den rörde upp oerhört starka känslor, både för och emot, bland personal, föräldrar elever. Och sedan blev det inte ett skvatt av det. Den befintliga och för utbildningen icke ändamålsenliga organisationen av skolan på landsbygden lämnades orörd. Detta var inte utredningens fel. Skulden bärs av den oheliga politiska majoriteten i nämnden.