Sverige hade redan på 70-talet ett elsystem som var väldigt robust och orsakade mycket små utsläpp av växthusgaser. Medan andra länder eldade kol och olja för att generera elektricitet så kunde vi förlita oss på vattenkraft och kärnkraft.
Hur har vi flera decennier senare kunnat försätta oss i en situation där tillgången på el inte ter sig tillförlitlig längre och där vi när elen tryter tvingas importera koleldad el? Hur har vi gått från ett ändamålsenligt elnät till ett där överföringskapaciteten inom landet är otillräcklig?
Jan Blomgren, professor i tillämpad kärnfysik, skriver om detta i tidskriften Smedjan, under rubriken "Fanatikerna förstörde Sveriges elförsörjning".
Som man kan ana är han inte odelat positiv till svensk energipolitik under senare decennier, och börjar:
"Vi har i dag tillgång till mindre el än för 40 år sedan, och den el vi har tillgång till är dessutom av sämre kvalitet än tidigare. Krisen i den svenska energiförsörjningen är resultatet av en politik som styrts av inkompetens, önsketänkande och fanatism."
Har eltillgången minskat över 40 år? Kan det verkligen stämma, när vi står inför att elektrifiera en stor del av Sveriges industriella verksamheter och även en stor del av transportsektorn?
Jodå, medan vi har avvecklat fungerande kärnkraftverk som producerar el även molniga vinterdagar med stiltje, så har vi försökt att ersätta kraften med annan produktion som är beroende av årstider, väder och vind. Enligt Jan Blomgren har vi "förstört kapital om mycket lågt räknat 1 000 miljarder kronor" samtidigt som vi försämrat istället för att förbättra vår egen energiförsörjning.
Vi har försatt oss i den här situationen genom att energipolitiken tillåtits bli symbolpolitik och kohandel, där man fattat beslut utifrån irrationella rädslor, politiska önskemål och låsningar, utan att man i förväg grundligt övervägt konsekvenserna av besluten.
Jag har tidigare skrivit om hur föroreningar från fossila bränslen orsakat miljontals dödsfall i förtid, medan det ändå är den säkra kärnkraften som utmålas som farlig. Det faktum att kärnkraften förbrukar kärnbränsle, en ändlig resurs, används också emot den. Men Jan Blomgren pekar på hur:
"Det finns en romantisk idé som lyder att om något är förnybart är det per automatik bra. Vad man glömmer är att vinden är förnybar – men inte vindkraftverket. Det visar sig att kärnkraftverk, som använder den icke förnybara energikällan uran, totalt sett behöver mindre av andra ändliga resurser än de förnybara energislagen. Att ersätta kärnkraft med vind och sol har faktiskt ökat förbrukningen av jordens ändliga resurser."
Jan Blomgren sågar det politiska beslutsfattandet jäms med fotknölarna och beskriver bland annat hur det senaste stora energipolitiska beslutet 2016 gjordes utan grundläggande utredningar av frågan:
"Det hade räckt med att lyfta luren till en handfull kunniga personer för att förstå att man kokat en häxbrygd av oförenliga ambitioner, men målet var att lösa politiska knutar, inte att förse landet med energi."
Jag har varit medveten om behovet av pålitlig reglerkraft i ett elsystem, kraft som finns att tillgå när elen tryter från energikällor som är mer beroende än omständigheterna. Men frågan är svårare och mer komplicerad än så, påpekar Jan Blomgren.
"Olika tekniker för att producera el är olika effektiva för att stödja överföringen av el, vilket ibland kallas systemtjänster. Stora och tunga generatorer är mycket mer effektiva när det kommer till att balansera systemet än många små och lätta. Dessutom är vissa typer av generatorer nödvändiga för att skapa ett 'tryck' i elledningarna."
Det är i hög grad kärnkraften som stått för detta tryck. Därför fungerar elöverföringen mycket sämre när den ska baseras på många små generatorer. Att klara Sveriges elförsörjning i en situation med väldigt många små anläggningar för elproduktion skulle kräva ofantliga infrastrukturinvesteringar.
Sverige behöver en ny energipolitik baserad på realiteter och fakta, istället för inkompetens och önsketänkande. Ett regeringsskifte är en helt nödvändig förutsättning för detta.