Du behöver inte känna dig ensam om du svarar nekande på dessa frågor. SD är inte så mycket för det där med öppen dialog. De vill prata med dig öga mot öga, utan att nån näsvis journalist eller politisk motståndare lyssnar och kan ha invändningar.
Där kan de påstå att de haft stort inflytande som vågmästare och att de har förhandlat med båda blocken. Men att de tyvärr belagts med munkavle angående vilka frågor och på vilket sätt.
När jag kritiserar partiets politik eller företrädares rasistiska eller rättshaveristiska utspel, blir inte reaktionen ett vederläggande av det jag skriver om, utan som ett automatsvar kommer mantrat om att jag "hatar SD".
Efter det kommer det en rad med whatabout som man tycker jag hellre borde tycka och skriva. Också det en medveten taktik.
Att SD inte är ett parti som alla andra framträder tydligt i den pågående serie som reportrarna Simon Bendelin och Cecilia Thomsson gör för Helagotland (och som du även kan läsa om i GT). Där håller ordförande Lars Engelbrektsson upp en spade och påstår att det är en symbol för hans parti. "Vi tycker att man ska kalla en spade för en spade". Man ska säga som det är.
Men spaden i Lars Engelbrektssons hand är en illusion som ska dölja att hans händer är tomma. Här finns ingenting av politiskt hantverk som lett fram till några framgångar för SD.
Det han lyckats med – jag skriver "han" för SD Gotland är Lars Engelbrektsson till 99 procent – är att bestämma vilket av de andra partiernas förslag hans parti ska lägga sin röst på.
Jag vet att somliga kallar det att samarbeta. Jag sitter inte med vid borden så jag vet inte säkert. Däremot vet jag att det ingår i politikens villkor att försöka övertyga andra om att stödja ens förslag. Det är motsatsen till att samarbeta, man byter inte tjänster, man vill "köpa" den andras röst med goda och underbyggda argument.
Det kallas demokrati. Många gotlänningar har röstat på SD, deras demokratiska mandat är lika stort som andra partiers. Men lika stort är också deras ansvar. Att läsa på, komma med förslag och presentera de egna lösningarna för olika frågor.
Offerkoftan med trycket: "ingen pratar med SD" har nu tagits över av deras nya samarbetspartier.
Ulf Kristersson, Ebba Busch och Johan Pehrson upprepar gång på gång att det som skapar deras gemensamma bas är att de "kan tala med alla för att få något gjort". Det kan alla partier och det har alla partier gjort sedan SD kom in i riksdagen. Man pratar när man möts, man pratar i utskott, man pratar med bänkgrannen, man pratar och man lyssnar, så som vuxna människor gör.
På exakt samma sätt är det självklart i regionfullmäktige och i nämnder och styrelser på Gotland.
Att samarbeta är fortfarande något helt annat och här behövs mer än att konstatera vad man är överens om.
Så gott som varje dag ser vi exempel på de värderingar som man behöver väga in i sitt samarbete. Rasismen behöver inte längre döljas och alla spärrar verkar ha släppt.
Som Malin Ullgren skriver i Dagens Nyheter: "Medan de borgerliga partierna säljer ut människovärdet för ett mandat eller två, i förhoppningen om att kanske få vara med om Jimmie Åkesson bildar regering, har andra medborgare en betydligt större och svårare uppgift: att rädda vad som räddas kan för att Sverige ska kunna bli hyggligt igen, någon gång".
I en intervju i Radio Gotland berättar den gotländske moderaten Andreas Unger att han tagit på sig rollen som nån sorts mentor åt SD i fullmäktige på Gotland. Man ställer sig frågan: "Varför i hela världen då?". Det är ju totalt orimligt att ett parti som funnits i över 30 år, suttit i riksdagen sedan 2010 och i Gotlands regionfullmäktige sedan 2014 inte har egna rutiner för utbildning av sina förtroendevalda.
Särskilt obegripligt när hela partiets kärna är att alla andra partier är så värdelösa och inte förstår nåt om hur land eller kommun ska styras, så till den grad usla är de att de till och med har förstört vårt land.
Så länge SD:s bristande engagemang döljs av välvilliga medmänniskor och så länge SD kan påstå att de gör skillnad i gotländsk politik, mer än som röstboskap, finns det en läxa att lära för både andra partier och oss i medierna.
Jag tar dock fäste på Lars Engelbrektssons spade och ord om transparens och vikten av att inte glida på vad man vill och ställer samma fråga jag ställt både i privat meddelande och öppet på Facebook utan att få svar: enligt sin valplattform vill SD särskilt värna "Visby ringmur och slottsruinerna". Vilka är dessa slottsruiner mer specifikt? Frågan är inte retorisk, jag är uppriktigt nyfiken.