I helgen rapporterade Sveriges Radio Ekot om den enkätundersökning som Smittskydd Stockholm gjort för att få kunskap om smittspridningen på äldreboenden. Enligt Ekot visar undersökningen det jag och många med mig redan misstänkt. Nämligen att anställningsformen varit en stor del i den smittspridning som skett på äldreboenden i Stockholm. Ekot redovisar att andelen tim- och bemanningsanställda var betydligt högre på de äldreboenden där smittspridningen var som störst, än på de som hittills inte blivit drabbade av covid-19 smitta.
När Ekot frågar två personer som på sina olika sätt är väl insatta i den svenska äldreomsorgen blir svaret tydligt. Den stora mängden osäkra anställningar och inhyrd personal är ett systemfel som borde åtgärdas.
Johan Fritzell, professor i sociologi som leder Karolinska Institutets center för äldreforskning säger till Ekot att: ”Kontinuiteten och anställningsformerna är ett stort problem på äldreboendena. Att en fjärdedel av personalen är timanställda, daglönare gör det betydligt svårare att stanna hemma vid minsta symptom.”
Ann Johansson, vice ordförande för Vårdförbundet menar att det finns fler problem med de otrygga anställningarna och inhyr bemanning. ”En annan aspekt är att tillfällig personal inte känner de boende lika väl, som fast anställd personal. När det kommer till vård av gamla och sköra människor är den personliga kännedomen viktig för att kunna avgöra deras hälsotillstånd.”
Det är inte bara nu i coronatider som problemen är verkliga. Frågan är hur många som årligen smittas helt i onödan av exempelvis influensa och vinterkräksjuka på grund av det systemfel som nu blivit uppenbart. De otrygga anställningarna måste övergå till trygga. Regeringens schablonisering av karensavdraget måste permanentas, så personal med symtom har råd att stanna hemma även när coronapandemin är över. Allt detta kostar pengar vilka måste tillföras kommunerna. Men det kan behöva än fler åtgärder.
Nu är pandemin långt ifrån över, men Smittskydd Stockholms enkätundersökning ger ändå en bra bild av äldreomsorgens problem. Samtliga riksdagspartier har också gett signaler om att något behöver göras och att mer resurser bör tillföras. Det är utifrån dessa politiska viljeyttringar som socialnämndens beslut att gå vidare med privatiseringen av regionens särskilda boenden, säbon/äldreboenden, i Hemse är märkligt. Om socialnämnden slutligen beslutar att fullfölja upphandlingen sitter man fast i mångåriga avtal, vilka visserligen har tecknats med den billigaste utföraren. Men om avtalen under pågående period måste förhandlas om, exempelvis för att riksdagen tar beslut som påverkar äldreomsorgen, blir det en förhandling där entreprenören sitter på trumf. Risken att regionen tvingas betala mer än det hade kostat att förändra sin egen organisation är överhängande.