Överallt ser man gotlänningar som erbjuder boende, personer som samlar in förnödenheter, folk som packar lastbilar och kör ner till den ukrainska gränsen, folk som tar en buss och kör ner för att hjälpa människor ta sig bort från Putins mördarmaskiner.
Det är så hoppingivande och hjärtevärmande att se.
I går nämnde jag Europaparlamentarikern Abir Al-Sahlani (C) som på centerstämman i helgen berättade om hur EU jobbar med Ukrainafrågan på olika sätt.
Hon berättade också om när hon själv flydde till Sverige som ensam 15-åring och om sin far som länge satt fängslad i det omtalade Abu Ghurayb-fängelset i Irak efter att många år levt på flykt från Saddams förtryck. Det fick mig att söka upp en längre intervju i DN där hon berättar mer.
Abir är på många sätt representativ för de flesta som kommer hit. En familj har sällan råd att köpa plats till alla av flyktingsmugglarna eller på andra sätt ta sig i säkerhet tillsammans. Man kanske får ihop till en person och beslutar att den som har störst chanser att lyckas får fly för att sedan förhoppningsvis kunna återförenas med familjen i det nya landet.
Det som vissa hånar och pratar nedlåtande om som "ankarbarn" som att det handlar om en semesterresa. Vill nån i familjen ansluta gäller det numera att hen kan försörja sig själv sedan de hårdare tagen blivit norm.
Jag tänker på Abirs berättelse och jag minns bilden på den syriske pojke Alan Kurdi som drunknade 2015 när han och hans familj försökte ta sig över Medelhavet.
Sen hör jag Oscar Sjöstedt, Sverigedemokraternas finansministerkandidat, stå i tv och påstå att Alan och hans familj var ekonomiska migranter och inte "riktiga flyktingar" som de som nu flyr från Ukraina. Han fick till och med möjlighet att korrigera sig själv när reportern frågar om han verkligen menade att de som flydde från kriget i Syrien inte var riktiga flyktingar och ja, det menade han. Han kallade dem "ekonomiska migranter".
Ska man spy eller gråta? Hur kan Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna anse att detta är ett parti att samarbeta med? Hur många andra saker man än är överens om.
Finns det nån som ännu lever i tron att SD inte är ett rasistiskt parti?
Tidigare tal om att det inte alls handlade om flyktingarna i sig utan om mängden och att "Sverige var fullt" klingar tomt nu som då, men kanske fler inser innebörden nu. Det handlar inte om mängd eller integration, det handlar om hudfärg.
Asylrätten och flyktingstatus ska inte ordnas efter vilken kompetens Sverige behöver eller om man kan tala engelska eller inte, det handlar om vilket skydd de som flyr behöver och har rätt till. Det är inte ens något vi kan välja, så är det bara.
Det finns mycket hopp men mycket är fortfarande beckmörkt.