Under Stefan Löfvens tid som statsminister fick sjukvården i alla fall ekonomiskt stöd från staten när behoven var som störst under pandemin.
Vittnesmålen från sjukvården runt om i landet är tydliga. Om det inte tillförs miljarder kommer det att leda till stora neddragningar och en försämrad sjukvård.
Signalerna har funnits länge, men blev tydliga under pandemin. Den svenska sjukvården hade generellt sätt för få vårdplatser. Med vårdplatser menas då inte enbart fysisk plats, utrustning och sängar, utan även personal. Det är ju ingen större tröst om du läggs in i en fullt utrustad vårdsal om det ändå inte finns personal som kan ta hand om dig.
Under pandemin applåderade vi vårdpersonalen som trots underbemanning gjorde en fantastisk insats. Men när pandemin var över tappade tog vi inte lärdom av det vi sett och förstått.
Utarbetade sjukvårdsanställda har fått fortsätta som förut i sina underbemannade organisationer, samtidigt som de vårdköer som skapats på grund av pandemin ska betas av. Lönerna ökade inte mer än genomsnittet, och nya krav på veckovila har satt flexibiliteten för arbetstiderna på paus. Villkoren har helt enkelt blivit sämre.
Under pandemin såg den S-ledda regeringen i alla fall till att sjukvården hade tillräckliga ekonomiska resurser för det dagliga arbetet. I vissa regioner blev det till och med pengar över som kunde läggas undan till sämre tider.
Och de sämre tiderna kom som ett reklaminslag på en betal-TV kanal. (Går ju inte att skriva som ett brev på posten längre)
Och som de sämre tiderna kom. Många har pratat om en perfekt storm och liknelsen är tydlig. Många olika parametrar där inflationen spelade en stor roll gick plötsligt åt fel håll. Kostnader för sjukvårdsutrustning, medicin och pensioner ökade dramatiskt. Samtidigt fick den hårt ansatta personalen minskade möjligheter att jobba under tider de själva ville då EU gav bakläxa på direktivet om veckovila.
Schemaläggningen som tidigare hade varit flexibel och på det sättet fungerat för den utarbetade personalen försvann.
I dag står vi med en underbemannad sjukvård med scheman som inte fungerar för personalen, samtidigt som sjukvården tvingas varsla om uppsägningar för att klara de ekonomiska ramarna de är tvingade att hålla.
Vårdförbundet försöker få till bättre villkor för sina medlemsgrupper i de förhandlingar som pågår, men har tvingats ta till stridsåtgärder. Motparterna, SKR och Sobona, ser inte hur Vårdförbundets krav ska kunna genomföras utifrån den ekonomiska verklighet som råder.
Vårdförbundets krav är rimliga, men så länge regionerna går med enorma underskott är det svårt för SKR att ge med sig.
På Gotland ser vi följderna när bland annat barnmorskor väljer att säga upp sig och de ekonomiska prognoserna pekar mot rekordstora underskott.
Men för landets högsta ledare är det ingen kris inom sjukvården. Det var Ulf Kristersson tydlig med under sitt tal i Almedalen. Han förklarar det med att sjukvården faktiskt fungerar. Men en bil som hackar, knackar och får underkänt på besiktningen är ingen bra bil. Nu har vi kontrollfunktioner när det gäller bilar och dåliga bilar får inte köras på våra vägar. Allt för att undvika kriser.
Men vår sjukvård som fått allvarliga anmärkningar gång på gång utan att de har åtgärdats skulle inte gå igenom en sjukvårdsbesiktning år efter år. Trots det ser regeringen och statsministern ingen kris, för sjukvårdsbilen rör ju ännu på sig, även om den hackar och knackar.
Kristerssons uttalande är extremt utmanande för en sjukvård som under en längre tid gått på knäna. Risken med Kristerssons uttalande är ju att sjukvårdsanställda tar honom på orden. Att det inte blir någon kris förrän sjukvården havererar helt. Att de inser att deras villkor inte kan förbättras förrän landets högsta ledning också medger att det är en sjukvårdskris.
Kristerssons besked till sjukvården att det inte finns någon sjukvårdskris kan leda till massuppsägningar och kaos inom sjukvården.
På grund av Kristerssons utmanande påstående riskerar vi nu att se massuppsägningar inom landets sjukvård. Att fler anställda kommer att göra som barnmorskorna på Visby Lasarett. Vi riskerar att gå från en sjukvårdskris där sjukvården ännu fungerar tack vare sjukvårdspersonalen, som tar ett enormt ansvar trots regeringens ovilja att se deras problem, till en sjukvård där det råder kaos.