I början av coronapandemin skämtade en komiker om att det blir lätt att klara av det här, apropå det då nya begreppet social och fysisk distansering. Svenskar är ju något av världsmästare på att förhålla sig reserverade och därmed socialt distanserade, till sin omgivning.
Det var ett skämt, men hade korn av sanning. I Sverige finns en utbredd kultur att hålla sig på sin kant och inte vara så lätta att komma in på livet för andra. Utlänningar, besökande och invandrade, har vittnat om det. Och det gör det svårt att komma in i svenska samhället, vid tillfällig och permanent vistelse.
Visst finns individuella skillnader där vissa personer kan vara mer välkomnande, lättsamma och snara att bjuda in andra och bjuda på sig själv. Men som med mycket annat görs en generalisering för att få fram dragen i det man vill skildra.
Generaliseringar behöver inte vara fel. Amerikaner, i USA eller som besöker Sverige, är vanligtvis lättsamma att prata med på ett ytligt plan.
Ett annat skämt rörande svenskar kan lyda så här. En fransman tycker att en bra promenad är en där denne behövt stanna många gånger eftersom flera personer påträffats som man behövt stanna och prata med.
En svensk tycker att en bra promenad är en där man inte mött någon utan fått vara ifred så att promenaden kunnat genomföras som planerat utan tidsödande avbrott.
Svensken, generellt, riskerar nog att mer än andra länders invånare råka ut för ensamhet eller inte ha så många (nära) vänner. Det gäller antagligen mer för män än kvinnor.
Ensamhet, speciellt i coronatid och särskilt för äldre personer, har diskuterats i veckan i radioprogram och artiklar. Ensamhet ses lätt som ett individuellt problem. Men det finns fog att beteckna det som ett samhällsproblem av strukturellt slag, särskilt nu i coronatid.
Med den sociala och fysiska distanseringen till följd av coronan minskar möjligheten till möten av enkla slag, som i butiker, på matställen och fik, i föreningar och andra ställen.
De över 70 år bör vara försiktiga med fysiska möten, vilket gör att de lätt blir för sig själva i sina bostäder. Personer som inte har så många vänner eller släktingar får färre att prata ens i telefon med och kan lätt bli ganska ensamma då även nämnda besök i butiker, matställen, fik, föreningsträffar med mera bör undvikas.
Ensamhet kan, om den är ofrivillig, bli en psykisk påfrestning. Det kan utgöra en hälsorisk, som mental påfrestning och ge eller utlösa eller förvärra andra sjukdomar som rör exempelvis hjärta, mage och annat.
En person som har fysiska begränsningar som att ha svårt att röra sig kan få svårt att upprätthålla sitt sociala nätverk. I en tid som coronans kan en sådan lättare än annars glida in i ensamhet om den redan innan var beroende av besök av andra för sociala och fysiska möten. Kanske dessutom av andra som likt den själv är äldre och nu distanserar sig.
2018 införde Storbritannien en minister med ansvar för ensamhet. Cirka nio miljoner av landets 70 miljoner kan klassas som ensamma. Många av dem är äldre personer. Kanske en sådan minister behövs även här.
Debatten om ensamhet i coronatid och bland äldre kan göra att alla och en var tänker till på denna aspekt. Och om det går att underlätta för personer i egna närheten som kan tänkas vara i riskzonen för ensamhet.
Den som känner sig ensam kan förstås också anstränga sig för att bryta ensamheten. Men det är som nämnts inte så lätt alltid av olika skäl. Så hjälp på traven av omgivningen, och rent av från politiska sfären, kan vara bra.