Ett yttre hot intar jorden och människorna måste både bekämpa inkräktaren och hitta nya sätt att leva i vardagen.
Nu är det inte någon alien, apa eller giftigt regn som drabbat oss utan ett virus. I vår del av världen är vi vana att kunna ta de flesta sjukdomar orsakade av virus och bakterier med en axelryckning. Vi går till doktorn och får ett recept, eller så bäddar vi ner oss några dagar för att vila oss friska.
Nu har vi levt med corona i ett halvår. Nästan 6 000 svenskar har inte gjort det utan registrerats som döda i covid-19.
Hur många av dessa som ändå skulle ha dött vet vi inte. Somliga tycker det är extremt viktigt att i efterhand recensera all statistik och vilka beslut som har tagits för att förhindra smittan att spridas och skydda särskilt utsatta grupper.
Jag känner full tillit till att de som bestämmer är de som är bäst lämpade att göra just det.
Pandemin har ju förutom sjukdom och sorg gett oss en massa insikter och lärdomar som man hoppas vi kommer att bära med oss.
Karantän och hemmajobb har varit en pina för många. För oss mer introverta är det rena drömmen att få jobba ostörd och slippa konfronteras med "andra element". Skönt men inte hållbart i längden, vi behöver samverka, vi behöver social samvaro, vi behöver lämna vår bubbla för att inte bli totalt asociala.
Men kanske vi ändå kan börja använda digital teknik och sunt förnuft när det gäller distansarbete. Arbetsgivare är fortfarande rädda att släppa kontrollen och låta anställda jobba hemma, eller på annan plats. Men alla som gjort det vittnar också oftast om hur mycket mer effektivt man jobbar hemma.
Möteshysterin i vårt land kanske också kan dämpas nu när vi vet att det inte blir katastrof för att vi inte kan samlas runt ett bord i ett rum med dålig luft och ser på 452 power point-bilder.
Hur många gånger har man inte varit med om ett sövande och tråkigt möte där exakt samma information kunde ha delats via ett mejl och där det ändå inte fanns utrymme för dialog?
Jag hoppas innerligt att vi bär med oss i alla fall något av detta in i tiden efter corona.
Det här handlar ju om mer ytliga och lättsamma aspekter på att leva med en smitta.
De samhälleliga lärdomar vi behöver dra handlar mer om beredskap för alla möjliga sorters hot som kan drabba oss. Sånt som masker, både för andning och som skydd, respiratorer, handsprit och annat som det snabbt blev brist på behöver vi ha i olika beredskapslager. Å andra sidan är det ju inte alls säkert att just dessa attiraljer är det som behövs vid nästa pandemi eller samhällskris.
Vår egen krisberedskap har vi sedan länge uppmanats att ha koll på, redan innan coronakrisen. Hur många fler har nu skapat sina egna beredskapslager? Toalettpapper verkade inledningsvis vara svenskens största oro och där har vi väl lärt oss att just det kanske inte är det vi behöver bunkra.
Men det viktigaste är nog ändå att inse att pandemin inte är slut och över. Vi behöver fortsätta hålla avstånd och skydda varandra. Även här på ön där smittspridningen varit förhållandevis låg.
Det kommer att blir en lång vinter för många.