Äldreomsorgen har haft det riktigt tufft under pandemin. Då blev det ännu tydligare att den generellt varit kraftigt underfinansierad, vilket bland annat Coronakommissionen varit tydliga med. Både hemtjänst och äldreboenden hade enorma problem att få grepp om virusspridningen och på många håll i landet stod personalen helt utan skyddsutrustning.
Jag har uppfattat att det fungerat bättre på Gotland. Här har sparivern inte nått riktigt lika långt som i andra delar av landet. Men nu verkar den tuffa tid som pandemin varit och de generellt dåliga arbetsvillkor som gäller inom äldreomsorgen ta ut sin rätt även på Gotland.
Här på Gotland gäller Lagen om valfrihetssystem, LOV, inom hemtjänsten, något som inte underlättar möjligheten till både bra kvalitet och låga kostnader. Dessutom har valfriheten, som ju utropas som orsakerna bakom lagen och att den använda inom öns hemtjänst, varit kraftigt begränsade geografiskt.
Men för något år sedan förändrades villkoren så pass mycket att de privata aktörerna som ville fortsätta utifrån de nya reglerna fick ansöka om nya tillstånd. De nya reglerna innebär att det blev större geografiska områden som skulle täckas samtidigt som ersättningen blev högre på landsbygden än i Visby. Alltför att öka tillgången på privata hemtjänstföretag på landsbygden och därmed valfriheten för de som behöver hemtjänst.
Ersättningen blev också ”rättvis” då den är den samma för regionen som för de privata bolagen. Att regionen måste finansiera både organisation och beredskap för det som nu inträffar, när två bolag avsäger sig sina uppdrag, verkar inte den styrande alliansen se som ett konkurrenshinder.
Ersättningen för hemtjänst i Visby justerades också rätt snabbt då de var för lågt satta.
Men något är ändå fel, med hela systemet. En verksamhet som vi lagt på det offentliga att ta hand om, för att den ska vara både jämlik och fungerande. Nu är den varken jämlik eller fungerande fullt ut. Och skulden ligger helt och fullt på kommunerna och de politiker som styr kommunerna runt om i landet.
Jag har tidigare kritiserat systemet där äldreboenden säljs ut gång på gång till lägsta pris, där kommunernas egen verksamhet jämförs och anpassas till lägsta det upphandlade lägsta priset, nu är det dags för hemtjänstsystemet att få sin släng av kritiksleven.
Här har regionen satt ribban i och med det priset som gäller för alla. Det innebär att alla har samma små förutsättningar att utveckla både verksamhet och anställda.
Jag tolkar det svar som en chef på ett av de hemtjänstbolag som nu lägger ner sin hemtjänst i Visby gav i en intervju, att resurserna inte är tillräckliga. Hemtjänstföretaget hon representerar söker med ljus och lyckta efter personer att anställa men utan att lyckas. Nu väljer de att lägga ner innan något händer, vilket de ska ha en stor eloge för. Det steget kan inte ha varit lätt att ta, men jag ser det som ett tecken att de tar sin verksamhet och omsorgen om de som valt deras tjänster på riktigt allvar.
Ersättningen som regionen satt räcker inte till för att hålla en tillräckligt bra kvalitet. Ersättningen räcker inte till bra lön, utbildning, vidareutbildning och bra villkor utan schemalagda strama tidsramar som genererar stress.
Här har regionen en läxa att lära. Ersättningen i avtalen måste höjas samtidigt som högre krav måste ställas. Krav på en viss, men hög, bemanning per insatstimme. Krav på utbildning av nyanställda inom en viss tid. Krav på vidareutbildning, krav på skyddsutrustning inklusive lagerhållning och krav på en hög andel fast anställda.
När dessa krav är ställda och ersättningen rimmar med kraven kan vi förhoppningsvis se hur föredetta och ny personal ger hemtjänsten en ny chans. Men det måste göras NU.
Det är dags att vi får till en positiv utveckling av hemtjänsten på ön.