Regeringen ägnade sig under gårdagen åt den typ av krispolitik som den känner sig mest bekväm med. Det är att kasta skattebetalarnas pengar omkring sig i syftet att stödpaketet delvis ska skydda medborgarna mot effekterna av internationella kriser och häftiga kostnadsökningar. Bränsleprissänkningen med 1,30 vid pump räcker visserligen enbart i mycket ringa utsträckning till att lindra effekterna. Och när finansminister Mikael Damberg (S) hävdade att EU-direktiv förhindrar en större sänkning än så, ja då utmanas ju hans trovärdighet å det grövsta av att bensin- och dieselpriserna är så mycket lägre i många andra EU-länder än i Sverige.
Själv kör jag på biogas, vilket jag i dessa dagar är särskilt tacksam över, men liksom varje annan ägare av minst en bil träffas jag däremot av regeringens utdelning av 1 000 kronor. Dessutom blev det mer pengar till miljöbilssubventioner, pensionärer, bostadsbidragstagare, elpriskompensation med mera. Totalt omkring 14 miljarder kronor.
Istället för att övertaxera och överreglera skattebetalarna och sedan dela ut pengarna till de mest drabbade så vore det bättre om regeringen valt att sänka skatterna och avskaffat regleringar som skadar vår ekonomi. Regeringen kunde exempelvis avskaffat reduktionsplikten som driver upp priset på drivmedel, genom påtvingad iblandning av biodrivmedel. Dagens Industri påpekar i en ledare om stödpaketet att:
"Drivmedelsskatten borde ha ett tak eftersom syftet endast ska vara att driva på förändring, inte att dra in pengar till statskassan. Reduktionsplikten borde slopas eller göras om eftersom den får absurda effekter på dieselpriset (och inte heller är särskilt klimatvänlig).
Och när det gäller den generella ekonomiska politiken bör staten inte dela ut smågåvor till hushållen som betalas ut i efterhand."
Skattesänkningar och avreglering som stimulerar ekonomin är definitivt bättre än bidrag som ska kompensera för en ogynnsam ekonomisk utveckling.
Men världsläget är högst osäkert och kommer att förbli så under lång tid framöver. I längden kan inte staten kompensera medborgarna för stigande och vilt varierande priser på viktiga varor. Uppgiften är redan ouppnåelig. Många som i ingen eller ringa utsträckning får åtnjuta regeringens stödpaket, på grund av hur de inrättat sina liv, blir redan utan.
I en osäkrare värld är det klokt att inrätta sin egen ekonomi därefter, för den som kan. Den som har ett eget sparande har ett eget skydd mot prischocker och behöver inte förlita sig på att finansministern ska komma springande med några femhundringar extra. Att ha ett eget sparande har alltid varit en god idé och är nu ännu viktigare.