Regeringen skyddar i praktiken västkusttrålarna som förstör Östersjön. Någon annan slutsats går inte att dra efter Tidöpartiernas debattartikel i Aftonbladet den 16 oktober där man försöker positionera sig inför mötet mellan EU:s fiskeministrar där nästa års fiskemöjligheter i Östersjön ska bestämmas.
På bordet ligger EU-kommissionens förslag att stoppa allt fiske av strömming och sill nästan helt i mellersta Östersjön och Bottniska viken. Tidöpartierna påstår att förslaget kommer lägga en våt filt över Sveriges kustnära småskaliga fiske men sanningen är att det är trålfisket som är det småskaliga fiskets stora fiende.
Att använda den svenska inlagda sillen, den lilla lokala fiskbilen eller den typiskt svenska traditionsenliga surströmmingen som argument och hänvisa till små kustfiskare är ingenting annat än larvigt när frågan handlar om jättebåtarna som bottentrålar.
Livsnerven i Sveriges attraktiva kustsamhällen och som bär upp de traditioner vi värderar högt bygger på att det faktiskt finns ett fiskbestånd att fiska av. En rimlig förhandlingsposition vore därför förbud mot bottentrålning men när man nu försöker skydda trålarna på Västkusten skyddar man i praktiken inte bara trålarna som förstör Östersjön utan också det småskaliga fisket man påstår sig värna.
Med bottentrålning förstör man havsbotten och stör eller dödar djuren som lever där. Metoden ger dessutom stora bifångster av fisk och skaldjur av fel sort eller storlek som dör i onödan, något som är särskilt allvarligt när det kommer till hotade arter och fiskbestånd.
I en optimal värld hade det småskaliga fisket kunnat samsas med industrifisket men så ser inte verkligheten i våra vatten ut. Fiskbeståndet är så pass hotat att vi måste dra i nödbromsen om vi även i framtiden ska kunna ha inlagd sill till våra högtider och surströmmingsskiva i augusti.
Sveriges kustnära och småskaliga fiskeindustri måste värnas. Det är företag som producerar mat, skapar jobb och bidrar till besöksnäring i ofta små samhällen.
Därtill står de för mattraditioner runt om i landet. Fisket är också grunden för många livskraftiga lokalsamhällen i skärgården. Ska det bevaras kan man inte prioritera västkustbaserade industritrålare framför ett hållbart fiske och våra svenska hållbara och lokalt förankrade yrkesfiskare.
De små företagarna och branscherna regeringen påstår sig värna får kämpa för att bibehålla sin årsproduktion när de kustfiskare som traditionellt levererat råvaran inte kan hitta lämplig strömming i kustvattnet, på grund av industrifisket.
Tidöpartierna menar nu att Sverige ska verka för försiktigt satta kvoter som vilar på vetenskapliga råd, med syftet att få ned det totala fisketrycket i Östersjön och kunna bidra till återhämtning av bestånden.
Men Sverige har under flera år debatterat och diskuterat fiskekvoter och hur många nautiska mil från kusten trålgränsen ska gå. Tiden för försiktigt satta kvoter är förbi.
Läget i Östersjön är krisartat och det behövs omfattande insatser för att stärka beståndet. Det finns inte utrymme för regeringar som påstår sig värna lokala intressen men i verkligheten skyddar de stora bovarna.
Ska fisken räddas måste det till ett förbud mot bottentrålning i samtliga svenska vatten. Det borde vara regeringens ingång inför mötet med resten av Europas ministrar den 23 oktober.