Jag visste första inte riktigt hur jag borde reagera, på GA:s nyhet att det till våren kan komma ett besked om eventuell reservhamn för färjetrafiken. Ska man rynka ögonbrynen eller le? Ska man bli frustrerad över att denna utdragna fråga tycks kunna förhalas i det oändliga? Eller ska man bli glad över att det nu faktiskt finns en möjlighet att något kan hända i en inte alltför avlägsen framtid, när man börjat tappa hoppet om att något alls ska göras åt saken?
Å ena sidan är det snart 15 år sedan jag flyttade till Gotland och frågan om en reservhamn har gång efter gång aktualiserats under i stort sett hela den tiden. Behovet har påtalats och lämnats utan åtgärd. Och efter alla dessa år, under vilka vi levt med en risk som skulle kunna byggas bort, så utelämnas reservhamnen ur en tolvårsplan för infrastruktursatsningar i avvaktan på ett besked ur vilken statlig plånbok pengarna ska komma. Är det Trafikverket som ska betala? Eller ska ett nytt statligt anslag till civilförsvaret stå för kostnaderna? Och medan denna teknikalitet ska avgöras så fortsätter vi leva med den osäkerhet det innebär att sakna en reservhamn.
Å andra sidan så har väl aldrig frågan varit närmare ett positivt svar än den är nu. Så jag väljer nog ändå att svälja frustrationen och ta nyheten som god. Jag hoppas bara till ett positivt besked i vår om att reservhamnen blir av och att den står klar innan något händer som gör att den behövs. Helst ska den givetvis aldrig behövas. Så är det med viktiga försäkringar.
Det finns en tendens i Sverige att prioritera offentlig konsumtion framför viktiga institutioner och samhällstjänster som behövs i händelse av katastrof, kris och konflikt. I Sverige nöjde vi oss exempelvis inte med att alltför snabbt och på basen av kortsiktigt önsketänkande skala ner försvarsmakten. Vi slutade även att prioritera civil beredskap och beredskapslager av energi, livsmedel, läkemedel och andra livsnödvändiga resurser. Sjukvården är inte dimensionerad för att hantera kriser av någon magnitud och den började snart knäa under belastningen från den fortfarande pågående pandemin. Det blir för varje år alltmer smärtsamt tydligt att Polisen inte ens prioriterats tillräckligt högt för att hantera de problem med organiserad kriminalitet och gängvåld som vi redan har. Ett problem som för all del är mindre på Gotland än på fastlandet.
Om Gotland kan få en reservhamn så är åtminstone en av dessa försenade försäkringspremier åtgärdad.