Deras barn riskerar samma öde, även om det inte syns i statistiken.
I dag har en majoritet av Malmös befolkning utländsk bakgrund, vilket innebär att minst en förälder är född i utlandet. Malmö dras också med stora problem kring integration där invandrartäta stadsdelar göder utanförskap. Läget är inte unikt för Malmö, utan återfinns i nästan alla större städer.
Det finns en bild av att den första generationens invandrare flyr krig och vemod för att skapa sig ett bättre liv i Sverige. Ofta har det varit så. Trots lägre utbildning driver en lika stor andel invandrare som svenskar företag . Fler och fler med rötter utomlands tar också studenten och pluggar vidare. Den strävsamheten är viktig både för dem och landet i stort. Deras barn och barnbarn får följaktligen ett bättre liv och kommer att integreras.
Men för en inte så liten grupp står det still. De lärde sig aldrig språket och blev därför utan jobb. Utan språket med modersmjölken börjar deras barn i en skola där få eller inga lärare talar ren svenska. Brytningen, eller sociolekten, blir en tydlig markör. Betygen blir heller inget att hänga upp i granen. Föraktet mot samhället ökar när både familj och offentlighet har svikit dem. Kriminalitet och ett fortsatt, numera valt, utanförskap blir lätt utvägen.
Vad händer när en grupp människor vägrar bli en del av samhället de växte upp i? Ett av de bästa verktygen för integrationen är att gifta sig med någon från majoritetsbefolkningen. Men av olika skäl blir så sällan fallet.
Det är belagt att invandrargrupper, i synnerhet med låg social status, oftast gifter sig inom sin egen grupp. Till viss del är det självvalt. Religiösa och etniska skäl föreligger också. Förakt mot Sverige hjälper inte heller. Utanförskapet går i arv till ännu en generation.
Det kan låta som en dystopisk framtid flera decennier bort. Men situationen pågår nu. Kom man till Sverige på 90-talet som ung vuxen kan man vara farfar nu. På pappret är denna tredje generation lika svensk som Kalles kaviar, fastän en stor grupp aldrig kommer bli en del av samhället.
SCB redovisar dessvärre inte tredje generationens invandrare. Av goda skäl går det att vara misstänksam mot att staten håller reda på ens etniska ursprung. Dock är alternativet värre. Rent praktiskt är det en enkel uppgift. Statistiken finns och så länge alla befinner sig i Sverige är släktbanden lätta att redovisa. Det är viktigt, i synnerhet när samtliga led har rötter utomlands. Det är ett tecken på utanförskap.
Sverige har statistik i världsklass och den sträcker sig dessutom långt bak i tiden, tack vare kyrkböckerna. Det vore vanskligt att inte använda den. Siffror i sig löser inte utanförskapet. Men för att komma åt utanförskapet måste omfattningen klarläggas. Då är statistik som går på djupet och speglar verkligheten avgörande.