I februari fortsatte matpriserna att stiga från en redan rekordhög nivå i januari då priserna steg med 20 procent jämfört med samma månad 2022.
Några krav på ett statligt matstöd för att kompensera hushållen för snabbt ökande priser har ännu inte kommit, men med tanke på de tusentals kronor i elstöd som nu börjat nå hushållen lär liknande förväntningar på stöd till matinköp förr eller senare dyka upp. Den franska regeringen har till exempel redan beslutat om ett pristak på utvalda produkter. När partierna till vänster kommer med sådana förslag måste den borgerliga regeringen hålla emot.
Det går inte att kompensera för ökade levnadskostnader utan att det förstärker inflationstakten och motverkar effekterna av Riksbankens räntehöjningar. Att hänvisa till elstödet som argument för matstöd låter sig heller inte göras eftersom elstödet är återbäring i form av kapacitetsavgifter. Och även om det inte är ett bidrag borde administrationen som kringgärdat elstödet avskräcka från alla former av nya stöd till det ena och det andra. Det håller inte i dyrtid. Viktigare är att vara sanningsenlig om vad de ökade matpriserna beror på, och varför Sverige sticker ut.
Faktum är att FN:s matprisindex visat sjunkande matpriser tio månader i rad utan att det har fått genomslag på den svenska marknaden. En viktig förklaring är den svaga svenska kronan, som tillsammans med importbehovet av livsmedel driver upp våra priser. Men den förklaringen räcker inte. I eurolandet Tyskland har matpriserna ökat ännu mer än i Sverige. Prisbildningen är alltså långt mer komplicerad än man kan tro, och inget som kan lösas genom kortsiktiga ingrepp från statligt håll. Som alltid handlar det i stället om betydelsen av en fri marknad med stor konkurrens.
Den svenska dagligvaruhandeln kännetecknas av oligopolliknande dominans av ett fåtal stora företag. 2016 visade Konkurrensverket i en rapport att Ica ensamt hade marknadsandelar på över 50 procent, följt av Coop med 19,4 procent och Axfood med 16,4 procent. Sammanlagt blir det inte mycket till konkurrens över. Ett matstöd skulle bara resultera i att företagen ”prisar in” stödet i linje med hushållens förväntningar. Utan konkurrens saknas den nödvändiga pressen på priserna som finns i andra länder där marknaden har en större mångfald av aktörer, inte minst fler lågprisföretag.
Snarare än att ge efter för förväntningar på prisdämpande åtgärder, hur goda skäl hushållen än må ha för dem, bör man ta riksbankschefen Erik Thedéen på orden när han uppmanade hushållen att pressa företagen genom att aktivt gå till dem som erbjuder det lägsta priset på nödvändiga varor.
I väntan på bättre tider är det viktigaste att vara en aktiv konsument och göra medvetna val. Marknaden svarar på förväntningar. Som borgerlig politiker ska man hålla sig för god för det.