Men Rädda Barnen, RFSL, idrottsrörelsen och fackföreningsrörelsen är också exempel på lobbyister, det vill säga organisationer som försöker påverka makten för att få bättre villkor för sin verksamhet och dem de företräder.
Det finns lobbyister utan skrupler. Precis som det finns näringslivsföreträdare och fackliga höjdare utan skrupler.
Men de ena är inte automatiskt goda och de andra onda.
Och: inte minst: det är i slutänden inte lobbyisten som bestämmer. Den som sitter på makten bestämmer hur mycket inflytande lobbyisten får. Och när det väl är gjort är det inte lobbyistens vilja utan makthavarens.
Många verkar sätta likhetstecken mellan lobbyism och korruption. Det är dock två helt olika saker och hittills har mitt resonemang utgått från att det självklart inte byts några löften mot pengar eller annan betalning för att mottagaren ska lyssna på eller utföra ens önskningar.
Det är på många sätt trist att se utvecklingen inom Liberalerna. Deras stöd i opinionen har sjunkit som en sten och den nya partiledaren, Nyamko Sabuni, har varit oväntat tyst och frånvarande i mediebruset. När hon väl hamnade på löpsedlarna var det av helt andra anledningar än de partiet förmodligen hade önskat.
Svenska Dagbladet har granskat hur ett förslag från Scania blev Liberalernas huvudbudskap i Almedalen förra året, en elektrifieringskommission. Det finns många frågor att ställa kring detta men en fråga som inte får svar är var är medlemmarna och deras röst i den politiska utvecklingen av Liberalerna?
Har man så dåligt med egna idéer att man måste gå till en pr-konsult? Om så är fallet visar de katastrofala opinionssiffrorna ett rimligt resultat. Och om man var ute efter en politisk idé att lansera så valde man en elektrifieringskommission? Vilka väljare ville man locka med det?
I sig är förslaget inte alls dumt på något sätt. En elektrifiering av våra transporter är en god idé och ger samhällsnytta till långt fler än dem som tillverkar bilarna som ska gå på de elektrifierade vägarna.
Man får anta att förslaget även antagits av partiledningen som det förslag man bestämde sig för att profilera sig med.
Förslaget är inte nu bara LIberalernas utan ingår som en del i överenskommelsen mellan regeringspartierna och Liberalerna och Centerpartiet.
Så vad är då problemet? Spelar det nån roll att man lägger samma förslag som det näringslivet efterfrågar? Till och med enligt ett färdigt förslag från deras pr-konsulter? Problemet uppstår när relationerna är dolda eller oklara. Total transparens måste råda om i vilken roll olika lobbyister verkar.
Det blir självklart ett problem om särintressen kan köpa politiska förslag av ett parti. Ett parti som låter sig köpas överlever inte särskilt länge. Partierna styrs av sina medlemmar och bedöms av sina väljare vart fjärde år.
Om det inte finns några egna politiska idéer och visioner har ett parti också förlorat sin relevans. Så är självklart inte fallet med Liberalerna men partiledningen behöver göra helt om och lyssna inåt, fråga medlemmarna vad de vill.
Det är där magkänslan och partiets kärna finns.