Ledare: EU är kompromisser men är bättre än en superstat

Så fort det är något viktigt som ska beslutas i EU måste medlemsländernas ledare (premiärministrar och / eller presidenter) förhandla om det. Kanske är det både en styrka och svaghet med unionen. 

Styrka eftersom det visar att makten finns hos länderna snarare än hos den stora unionen, superstaten, och dess överstatliga nivå.

Svaghet eftersom det ger utdragna förhandlingar med nattmanglingar och oförutsägbar utveckling av vad som blir slutresultat. Och i efterhand kan det bli en brokig samling beslut utan några principer eller bärande idéer som kan urskiljas. 

På måndagen hade Sverige och de andra länderna i sparsamma fyran, kanske fem om Finland räknas med, accepterat att cirka hälften av pengarna i nystartsfonden på 750 miljarder euro ska utgöras av bidrag och andra halvan av lån.

De sparsammas ingångsvärde var bara lån och inga bidrag. EU och flertalet länder med Tyskland och Frankrike i spetsen hade två tredjedelar av de 750 miljarderna som bidrag och bara en tredjedel, 250 miljarder, som lån. 

Kompromissandet satte igång och EU och de tyskfranska anhängarna gick ned till 450 i bidrag, alltså en tiondel mindre. De sparsamma fyra, eller fem, accepterade bidrag på så stor del som runt hälften av de 750 miljarderna. 

Det blir 375 miljarder. Men Frankrike vill inte backa med mer än en tiondel till, ned till 400 miljarder. Så 25 miljarder i bidrag skiljer i skrivande stund, strax innan förhandlingarna återupptogs måndag klockan 16. 

Eftersom EUs långtidsbudget var uppe samtidigt blev det en del kohandlande där Sverige fick byta att få ytterligare rabatt på avgiften, runt en miljard kronor till årligen, mot att gå med på bidrag i återstartsfonden. Och för att få demokratikrav kopplade till både lån och bidrag ur fonden var Sverige tvunget acceptera den stora bidragsdelen (runt halva fonden).

De krav det rör sig om är främst accepterande av rättsstatens principer. Men även satsningar på miljömässiga och klimathotminskande åtgärder. Ungern, och Polen, har svårt att tolerera kraven gällande rättsstat.

Men det är viktigt att det kravet är med. Sverige ska inte bidra med pengar till bidrag till Ungern och Polen samtidigt som de inte har fria domstolar och att stater inte ska diskriminera minoriteter eller homosexuella. 

Eller för den delen att länder (läs: Ungern) som får bidrag och lån ur EUs fond kan svartmåla Sverige i olika avseenden.

EUs nya fond handlar egentligen om euron. I längden kan inte ett stödpaket av nya fondens storlek rädda de ekonomiskt svaga länderna. 

De har problem med att ha för stark valuta jämfört med vad de bör ha givet sina statsfinanser. Och Tyskland har för svag valuta och borde ha en starkare som skulle kyla av dess ekonomi och export, vilket landet inte vill.