Utrikeskrönika
Det kommande toppmötet mellan ledarna för EU och Afrikanska unionen beskrivs som ”ett unikt tillfälle att lägga grunden för ett förnyat och djupare partnerskap mellan AU och EU med politiskt engagemang på högsta nivå och baserat på förtroende och en tydlig förståelse av de ömsesidiga intressena”.
Men det saknas inte heller motsättningar. Afrikanska unionens nye ordförande Macky Sall, Senegals president, tog i sitt tal vid AU:s toppmöte nyligen upp en brännande sådan: offentlig internationell finansiering av gas. Att rika länder helt stoppar sådan finansiering kan tyckas vara en klok klimatåtgärd – men enligt Macky Sall kommer det att ”på djupet påverka och hindra våra ansträngningar för samhällsutveckling”. Att förvalta Afrikas gastillgångar är inte enbart ett sätt att stärka staternas ekonomi, det ger också möjlighet att ge fler tillgång till elektricitet.
Samma budskap har tidigare hörts från Nigerias vicepresident Yemi Osinbajo. ”Att stoppa naturgasinvesteringar i Afrika kommer inte att bidra särskilt mycket till att sänka klimatutsläppen men kommer att i hög grad skada kontinentens ekonomiska framtidsutsikter”, har han skrivit. ”Afrikas framsteg kan omintetgöras av den rika världens ansträngningar för att begränsa investeringar i alla fossila bränslen.”
Målkonflikten för Europa är uppenbar: å ena sidan finns högt satta klimatpolitiska ambitioner, å andra sidan finns lika högt satta ambitioner att utveckla relationen till Afrika och bidra till välstånd och tillväxt.
Att relationen ska präglas av jämlikhet är en självklarhet – men lika uppenbart är att beslut om investeringsstopp uppfattas som motsatsen. Som tidningen African Business sammanfattar budskapet i en rubrik: Västvärldens attityd till gas kan inte tillåtas hindra Afrikas utveckling.
I EU-dokumentet Mot en övergripande strategi för Afrika talas det optimistiskt om ett partnerskap för grön omställning och tillgång till energi där användningen av förnybara energikällor ska maximeras. Men efter vinterns elprischock i Europa, det uppmärksammade beroendet av rysk gas och taxonomin som innebär att EU för inre bruk har definierat kärnkraften som hållbar, framstår detta recept för Afrika inte som alldeles övertygande.
Som strategin samtidigt noterar är utmaningen betydande: ”För att möta behoven i en växande befolkning och ekonomi behöver Afrika fördubbla sitt energiutbud till år 2040 och förse 600 miljoner människor med elektricitet.” Oavsett om det handlar om att stärka tillväxten i kontinentens medelinkomstländer eller att lyfta de hundratals miljoner som fortfarande lever under fattigdomsgränsen är energifrågan helt avgörande.
Inför toppmötet mellan EU och AU har Frankrikes president Emmanuel Macron beskrivit vad han ser som Europas prioriteringar i relation till Afrika. Det är investeringar, utbildning, hälsa, klimat, säkerhet och migration – men inte energi. Det är uppenbarligen inte en prioriteringsordning som afrikanska ledare helt håller med om.