Rätten till privatliv är ett kärnvärde i en demokratisk rättsstat. Det slås fast på alla nivåer, från de universella mänskliga rättigheterna till Europakonventionen och EU-stadgan om de grundläggande rättigheterna. Men under ledning av den svenska EU-kommissionären Ylva Johansson (S) föreslår kommissionen att företag som erbjuder digitala tjänster ska åläggas att söka igenom all kommunikation – i text, bildform eller video – efter misstänkt barnpornografiskt material med hjälp av särskilda AI-algoritmer. Syftet är att stärka skyddet för barn från sexuella övergrepp på internet. Omfattningen har lett till att förslaget i offentligheten blivit mer känt som ”chat control”, eftersom förslaget riktar in sig på människors privata konversationer via helt vanliga meddelandetjänster som nästan alla använder.
Efter lång tystnad har den borgerliga regeringen nu ställt sig bakom förslaget, men varken justitieminister Gunnar Strömmer (M) eller andra företrädare har uttalat sig offentligt. Även S har uttryckt sitt stöd, just med hänvisning till syftet att skydda barn på internet. Men det är knappast syftet som är problematiskt – tvärtom – utan de synnerligen långtgående metoderna för att uppnå det. Alla vill motverka sexbrott mot barn och ingen invänder mot ambitionen. Goda ambitioner är dock inte nödvändigtvis goda argument och det finns inget ändamål som helgar vilka medel som helst.
Ylva Johansson har inte kunnat visa att förslaget skulle få avsedd effekt, eller varför det inte räcker med de metoder och den lagstiftning som finns i dag. Då måste man kunna visa att alternativet är bättre. Tvärtom har kritiker påpekat att tekniken som det nya förslaget grundar sig på kan innebära att harmlöst material felaktigt flaggas som pornografiskt. Ett inte otänkbart scenario är att människor som delar med sig av oskyldiga foton på sina barn i badkläder på stranden riskerar att rapporteras till Polisen. Ylva Johansson har försvarat sig med att rapporteringen ska gå via ett särskilt EU-center där materialet ska granskas, inte direkt till Polisen – som om det vore bättre. Med tanke på de enorma datamängder som ska övervakas öppnar det dörren för en central europeisk övervakningsmyndighet, inte olik amerikanska eller kinesiska exempel. Erfarenheten visar att det vore förödande.
Kommissionen bortser helt från att olika intressen måste vägas mot varandra. Att EU med sådan lätthet kompromissar både med sina egna kärnvärden och medborgarnas rättigheter talar för att man i det här fallet förblindats av ett högre syfte.