Först kallade Strandhäll oppositionens förslag att sänka bränslepriset för ”hål i huvudet”. Någon dag senare anslöt sig hennes partikollega Mikael Damberg till oppositionens linje. Ett ställningstagande han förklarade grundades i pragmatism. Det enda som skiljer pragmatiska tankar från att vara hål i huvudet är alltså att de yttras av en socialdemokrat.
I helgen deklarerade Margot Wallström att ”Moderaterna pinkar på vår historia”. Wallströms sura mage beror på att moderatledaren Ulf Kristersson deklarerat att Socialdemokraterna inte har veto i Natofrågan. Wallström delar dock inte Kristerssons, förvisso korrekta, konstaterande och trycker på att Sverige har en historia av att enskilda inte spelar solo i utrikes- och säkerhetspolitiken. För Wallström är samsyn viktigt.
Wallströms påstående står dock i bjärt kontrast till hur hon själv agerat som utrikesminister och EU-kommissionär. Bortsett från när Stefan Löfven kunde misstänkas vara på väg att beställa fyra små rätter i Indien har få utgjort en så utrikespolitiskt stor belastning som just Margot Wallström.
När Wallström i egenskap av utrikesminister kommenterade terrorattackerna i Paris 2015 fick hon det att handla om Israel-Palestinakonflikten. På frågan om hon var orolig för radikalisering av unga i Sverige svarade hon:
”Och man kommer tillbaka till situationer som den i Mellanöstern, där inte minst palestinierna ser att det finns ingen framtid för oss, vi måste antingen acceptera en desperat situation eller ta till våld”.
2016 deklarerade Simon Wiesenthal-centret att Wallström stod för ett av det årets mest antisemitiska uttalanden. S kallade då centrets lista oseriös. När USA ville implementera ett 22 år gammalt beslut om placeringen av sin Israelambassad krävde Wallström att FN:s säkerhetsråd omedelbart kallades samman.
Däremot motsatte hon sig att säkerhetsrådet sammankallades när det iranska folket samma år reste sig mot det islamistiska styret. I stället jämställde Wallström Irans lagkrav på slöja med hur man klär sig i en synagoga, och hade inga synbara betänkligheter när Ayatolla Khamenei deklarerade att feminism och jämlikhet mellan könen var en judekonspiration. Wallström hade som företrädare för en feministisk regering högre alltså tonläge mot EU-länder som inte lagstiftat om fyra månaders pappaledighet än mot hur kvinnofientliga regimer hade ihjäl sina egna medborgare.
Lägg därtill kritiken mot Wallströms ovilja att erkänna folkmordet i Seyfo samt kritiken mot att låta svenska biståndspengar ersätta palestinska terrorister. Alltså vad Israel kallar ”pay to slay”. Wallström försvar var att folk ju måste äta. Man skulle nästan kunna tro att det var PLO, inte LO, som lät henne hyra en lägenhet i Stockholms innerstad för 32 kronor i månaden. Det fanns innan Wallström en tid då ”ärat ditt namn flög över jorden” inte dröp av ironi.