Prins Harry har släppt en självbiografi. Den omtalade boken har väckt starka reaktioner runtom i världen, tillsammans med Harry och Meghans dokumentärserie på Netflix. Efter att Meghan och Harry lämnade England och satte sig ner för en exklusiv intervju med Oprah har det brittiska kungaväldets roll och interna drama diskuterats flitigt. Detta, tillsammans med uttalanden av vår svenska kung för lite mer än en vecka sedan gör att funderingar om monarkins framtid uppstår.
Prins Harrys bok har fått mycket uppmärksamhet de senaste dagarna. Dels för att delar av boken läckts i förtid, dels för de ämnen han tar upp. Han berättar om hur han dödat 25 talibaner då han var stationerad i Afghanistan, hur han använt droger och hur han hamnat i slagsmål med prins William. Det han gjort går såklart att ifrågasätta utifrån en moralisk aspekt, men det är ingenting som är särskilt förvånande egentligen, om det inte vore för hans kungliga status. Det är väldigt personliga detaljer som han tar upp i boken, och kungafamiljer blir sällan personliga med sin publik.
Det är främst två aspekter i diskussionen som blir extra viktiga. Den ena är rasism och den andra handlar om media. Både Harry och Meghan har anklagat kungahuset för att vara rasistiska och att de behandlat Meghan illa på grund av hennes hudfärg. Sedan ska de ha sålt information till media som påverkat paret och deras relation till familjen negativt.
I den här situationen kan prins Harry dock inte anses vara bättre än sin familj. Hans inställning till kriget i Afghanistan och de han dödat är väldigt rasistiskt. Och han har själv sålt information till media som förmodligen kommer skada inte bara prins Williams rykte, men också parets relation till övriga kungafamiljen.
Bara för att prins Harry förändrats till det bättre, så är det lite väl optimistiskt att tro att resten av kungafamiljen kommer följa i hans fotspår. Att en så traditionell institution som det brittiska kungaväldet skulle vara progressiva och välkomnande av människor som inte ser ut som dem är inte särskilt förvånande egentligen. Det är fortfarande en imperialistisk institution som gynnats av att se sig själv som bättre och mäktigare än andra. Sedan är det bra att man tar ställning mot detta, men förmodligen kommer det mötas med motstånd in i det sista.
Att han exempelvis blev ledsen över att Camilla gjort om hans sovrum till en garderob säger det mesta vi behöver veta om prins Harry. Han är en man som är djupt ledsen över hur hans dysfunktionella familj inte är stöttande. Men hans familj råkar bara vara kungafamiljen. Han känner sig utanför. Frågan är då om hans personliga känslor kring situationen blossat upp konflikten eller om den någonsin kommer går lösa, nu när han vädrat ut allting i sin bok.
Även Kung Carl XVI Gustaf har varit i blåsväder på grund av känslor. Kungen ifrågasatte tronföljden genom att berätta hur det är märkligt att Carl Philip inte fick bli kung. Även där har känslomässiga uttryck feltolkats och blivit ett problem. Det kanske är det som är problemet? Att kungligheter inte kan vara vare sig personliga eller känslosamma utan att det tolkas av allmänheten. Och tolkningarna blir sällan i deras favör.
Monarkin står nog stadigt ett bra tag framöver, men vad det innebär att vara kunglig omdefinieras förhoppningsvis. Att visa känslor och vara mer personlig är aspekter som kommer behöva diskuteras inom monarkin om den ska kunna överleva. Det gäller även rasism och vilka beteenden som kungligheter kan komma undan med. Förhoppningsvis sker de förändringar som behövs, i stället för att frysa ut de som pekar ut problemen.