Jag gillade vad jag såg både under SVT Agendas partiledardebatt och Nato-debatten i riksdagen. Vid bägge tillfällena fick Magdalena Andersson en vuxen till bordet, vilket inte är så vanligt i svensk rikspolitik. Nu är jag rädd för att det bara sker när den normalt högljudda oppositionen till höger får som den vill. I frågor där de inte får som de vill kommer det fortsatt vara en högljudd retorik.
Vi har under mandatperioden sett hur borgerliga partier lämnat det ena samtalet efter det andra. Hur högerpartierna lämnat parlamentariska grupper där alla partier medverkat, då de inte får som de vill. Ofta i deras profilfrågor där de alltid vill mer än regeringen oavsett hur långt regeringen är beredda att gå.
Pensionsgruppen är ett undantag där partierna sitter kvar. Tyvärr händer det inte så mycket då de olika blocken spärrar varandras förslag. Detta samtidigt som de har hur många kreativa lösningar som helst för att ge pensionärerna mer pengar i plånboken utanför pensionsuppgörelsen.
Jag hoppas ändå att pensionsgruppen kan få nytt liv när samtliga partier bjuds in, men även i den frågan är jag skeptisk. Frågan om pensionerna har för många väljare i botten för att alla partier ska ha viljan att hitta en långsiktig lösningen genom att kompromissa.
Men tänk om det kunde gå. Tänk er en långsiktig och bra pensionsuppgörelse som säkrar en bra pension både för dagens och morgondagens pensionärer.
Eller ett gemensamt långsiktigt skattesystem där skattekvoten är beslutad gemensamt, men också enkel att ändra om alla är med. Där framtida skattesänkningar eller höjningar alltid måste kompenseras inom systemet.
Ett skatteuttag som skulle garantera satsningar på såväl försvar som polis. Som ger landets kommuner och regioner möjlighet att satsa på välfärdens kärna, vård, skola och omsorg. Ett skattesystem som tillåter en expansiv ekonomisk politik där bostadsbristen och segregationen kan lösas och arbetslösheten minskas till 1980-talets nivåer.
Tänk er att Centerpartiet och Moderaterna hade interna demokratiska processer som ledde fram till att deras heliga kor slaktades, precis som Socialdemokraterna nu har slaktat sin alliansfrihetsko.
Tänk er Annie Lööf och Ulf Kristersson hålla gemensam presskonferens där de meddelar att ett högre skattetryck är bra för Sverige. Att ett mer jämlikt samhälle är bättre än ett ojämlikt och att Sverige nu ska bli än mer jämlikt och betydligt bättre än det segregerade samhälle vi har i dag. Och att det ska ske genom en bättre fördelning från de som har till de som behöver. Samtidigt som den höjda skattekvoten ger bättre förutsättningar att snabba på klimatomställningen.
När det gäller Natofrågan så finns det inget facit. Vi vet i dag inte om ett inträde är det bästa. Vi har viss fakta på bordet, men själva beslutet fick ändå tas med magkänsla och fingret i luften. Inom socialdemokratin kommer diskussioner alltid förekomma där det dryftas om det var rätt eller fel, tills vi får någon form av bevis, vilket inte ens det är säkert. När det däremot gäller jämlika samhällen, omfördelning av resurser genom skattesystem som bygger på Robin Hood-principen, finns det mycket forskning. Bland annat OECD förespråkar mer jämlika samhällen för att de ger både bättre liv för de flesta men även bäst utvecklingsmöjlighet för ekonomin och företag.
Kunde Socialdemokraterna slakta sin heliga alliansfrihet utifrån magkänsla borde det väl inte vara så svårt för borgerliga politiker att slakta sina ekonomiska kor utifrån vetenskaplig fakta. Jag hoppas få se fler politiska frågor behandlas som Natofråga. Det vill säga i stort samförstånd.