Om samhället/politiken bara minskade klyftorna mellan de resurssvaga och de mer välbärgade hade kriminalitet minskat, menar man. Men det är en teori som inte åldrats särskilt väl.
Brottsförebyggande rådet, Brå, släppte under onsdagen en rapport som sammanställer forskning och kunskap på området socioekonomisk bakgrund och brott. Rapportförfattarna kommer fram till att det finns ett förvisso samband mellan en familjs socioekonomi och medlemmarnas fallenhet för att begå brott, men att det är svagt och det finns heller inget konsensus kring varför det ser så ut.
Det är egentligen inget revolutionerande påstående. Många borgerliga debattörer har länge argumenterat emot vänsterns tankemodell där antisocialt beteende är ett utfall av ojämlikhet. Det vill säga att en brottsling egentligen är ett offer för sina omständigheter. Men att även Brå nu verkar dela borgerlighetens syn är ändå ett hoppfullt tecken inför framtiden.
Ytterst handlar det givetvis om det egna valet. Du väljer att begå brott eller att inte göra det. Men i den grad man kan förutsäga ett kriminellt eller antisocialt beteende verkar andra faktorer vara mer avgörande. Det handlar både om ärftliga och miljömässiga faktorer. Ärftliga faktorer är svåra att göra snabbt något åt, varför det är mer gynnsamt att lindra miljöriskerna.
Som exempel på miljörisker kan man nämna exempelvis ett barns skolgång och närhet till narkotika och brottsalstrande miljöer. Även antisociala normer eller på annat vis normbrytande beteenden kan uppmuntra till kriminalitet. Det ger stöd till det som inom kriminologin kallas för Broken Windows-teorin, eller nolltolerans, där man menar att en grupp som normaliserat mindre eller mer alldagliga brott också kommer bli mer benägen att acceptera grövre brottslighet. Och att man därför, genom att arbeta mot mindre brott kan förhindra fler från att vilja begå grövre brott.
Ingen av de här riskfaktorerna handlar egentligen om socioekonomi. Visst är det sant att en resurssvagare familj är mer sannolik att bo i ett område där man riskerar att exponeras för kriminellt eller antisocialt beteende, men det är ingen naturlag att svenska förorter måste vara stökiga. Problemen i förorten är mycket allvarliga, men utvecklingen går att vända om politiken bara bestämmer sig för det.
En klar majoritet av Sveriges resursfattigare familjer blir aldrig kriminella, varför teorin om socioekonomi som avgörande för kriminell utveckling inte håller. Om man ska prata brottspreventiva åtgärder är det inte mer bidragspolitik som är svaret. En bättre början vore att satsa på fler poliser och en förbättrad skola.