Det är lätt att bli biten av det politiska hantverket och sammanhanget när man har som jobb att bevaka och granska detsamma. Efter några år börjar det klia i fingrarna att vara med på plan istället för att sitta och kommentera på läktaren.
I alla fall fungerar jag så. Det finns inte mycket som jag retar mig mer på än handlingsförlamade människor som istället för att lösa ett problem ägnar månader och ibland år åt att beskriva och må dåligt av problemet i fråga.
Detta sinnelag fick mig att anta utmaningen att ställa upp i valet till riksdagen 2018. Så här i efterhand kan jag erkänna att det var en ganska romantiskt färgad dröm. De gånger jag gått i riksdagens korridorer och kulvertar har det känts i hela kroppen.
Tankar på alla som gått där, allt som avhandlats och avhandlas där. Att få vara en del av det är stort och det lockade mig mycket.
Det tog dock ungefär fem minuter av valrörelse att inse att jag inte är nån politiker. Däremot tyckte jag mycket om att vistas bland politiker och vara en del i en valrörelse, på insidan.
De flesta har en god insyn i politiken utan att vara en del av en. Detta tack vare vårt offentliga samhälle där beslut fattas i transparens och där väldigt lite är hemligt.
Det är svårt att sätta fingret på vad det var som gjorde att politikerrocken inte satt så bekvämt. Jag var inte gjord för det bara.
Däremot blev jag än mer imponerad av alla som ägnar sina liv åt att arbeta politiskt. Oavsett parti. Visst finns det politiker som bara sitter av möten och inte lägger två strån i kors för att åstadkomma något. Men de allra flesta jobbar hårt och med stort engagemang.
De är värda all vår uppskattning och tacksamhet.
I dagens medielandskap blir det en obalans när det dagliga, till synes trista, politiska hantverket inte har samma plats i nyhetsflödet som förr. Blir det oftast skriverier när något går fel så skapas en bild av att i politiken blir det oftast fel.
Medierna har ett ansvar att granska makthavarna men ansvaret handlar inte bara om att berätta när något går fel utan också visa sammanhang och göra beslut och processer begripliga för medborgarna. Att bevaka politik handlar inte om att bevaka politiker utan om skolan, vården, omsorgen, samhällsbygget.
Utvecklingen styrs inte av ett minskande intresse för samhällsfrågor på landets redaktioner utan till största delen av läsarnas val av vilka nyheter man tar till sig digitalt.
De nyheter och artiklar som lämnar få digitala avtryck genom antal som läser dem, prioriteras ner medan det som klickas i större antal tolkas som att det är sånt läsarna vill ha mer av.
Samma fenomen ligger bakom mångas förundran över varför det finns så många till synes väldigt marginellt intressanta artiklar om nån kändis som sagt nåt eller haft på sig nåt som skapat rubriker.
De finns för att det är sånt som sprids och går hem. Ofta med syftet att: "Kolla vilken sjukt larvig nyhet". Men för algoritmerna spelar syftet ingen roll, de konstaterar bara att det här gillade folk, det ska vi göra mer av.