Det var en inte helt vanlig scen som utspelades när kulturminister Parisa Liljestrand (M) invigningstalade på Göteborgs filmfestival. Publiken buade och hånskrattade när hon sade det uppenbara: att det inte är hennes jobb att slentrianmässigt ösa bidrag över en filmindustri som inte klarar sig utan stödhjul. Det är inte ”politikens uppgift att kräva medborgarna på mer och mer skattepengar för att man inte orkar stå upp för sina prioriteringar”, deklarerade hon.
Något Pia Lundberg, konstnärlig ledare för filmfestivalen, beskrev som ”aggressivt” (TT 24/1). DN:s filmkritiker Helena Lindblad kallade Liljestrand en ”glädjedödare och mästare på att skapa dålig stämning” som i princip startat ”ett krig” (DN 24/1).
Hynek Pallas beskriver Liljestrands tal som ”en utskällning” av ”bidragsberoende, tärande gruskorn” och stämplar Tidöpolitiken som ”okunnig, föraktfull och livsfarlig” (GP 25/1). Filminstitutets chef Anna Croneman var så upprörd att hon inte ens visste vad hon skulle svara efter kulturministerns budskap (SvD 25/1). Ruben Östlund, regissör och festivalens hedersordförande, kritiserade kulturministern ”provokativa utspel” och menade att landets kulturpolitiker är ”pinsamt obildade” (AB 25/1).
Liljestrand har ju rätt. Debatten om svensk films bidragsberoende kan inte bara handla om att fortsätta ösa in skattepengar i ett system som uppenbarligen inte fungerar.
Det vilar något ironiskt över kulturvärldens sköra snarstuckenhet. Temat för årets festival var olydnad, eller civil disobedience. ”When does rebellion become a moral obligation?” frågade arrangörerna. När kulturministern visade en gnutta olydnad genom att framföra ett fullt rimligt resonemang tappade de olydiga rebellerna fattningen. Festivalen försöker orsaka ekonomisk skada för skogsföretaget SCA genom att hindra en avverkning, men publiken får kollektiv hjärtsnörp bara ministern ens antyder att vrida åt bidragskranen.
Att lyfta fram ”fri konst” som ett argument för att ge mer bidrag är en logisk kullerbytta. Konstnärlig frihet borde snarare handla om att skapa verk som kan stå på egna ben, än om att tvinga skattebetalarna att finansiera projekt som knappt någon vill se. Dessutom är det svårt att förstå hur kulturarbetare kan motivera att de, med hänvisning till att de är ”bildade” skulle tillhöra någon sorts särskild överklass med rätt att leva på andras pengar. Om ekonomin inte bär sig, varför inte göra som andra och söka sig till andra jobb?
I slutändan var buropen inte bara ett uttryck för missnöje – de var en bekräftelse på att kulturministern satte fingret på en smärtsam sanning. Filmbranschen måste ta större ansvar för sin framtid och inte bara förlita sig på skattebetalarnas påtvingade generositet. Om detta upplevs som ett hot, så ligger problemet inte i Liljestrands tal, utan i en bransch som är så beroende av bidrag att minsta antydan om förändring leder till panik.