”Utan mat på bordet kommer befolkningens uthållighet och statens robusthet snabbt att sjunka”, skrev hon (Affärsvärlden 6/11).
Det är en självklar sanning. Ingen gör ett bra jobb på fastande mage. Därför är hennes önskan att ”bygga befolkningens resiliens från grunden” välkommen. Hon har också rätt när hon betonar lönsamhetens betydelse. En livsmedelsproduktion som kämpar i vardagen går under i svåra tider.
Texten delades av glada kristdemokrater, även landsbygdsminister Peter Kullgren. Det är inte konstigt. De insikter Teodorescu Måwe ger uttryck för är glädjande.
Men de förpliktigar. Ord måste följas av konkret politik. Med den insikt Teodorescu Måwe ger uttryck för måste hon motsätta sig nästan allt som kommissionen vill göra med jordbrukspolitiken. För den som faktiskt vill främja livsmedelsproduktionen väntar en krävande mandatperiod.
Även hennes svenska partikollegor behöver minska avståndet mellan retorik och faktisk politik. Nog för att landsbygdsministern sätter hopp till sin Livsmedelsstrategi 2.0, men om den inte består av konkreta reformer blir den bara ännu en skrivbordsprodukt.
Lägg därtill att regeringen inte sällan aktivt arbetar för att minska svensk livsmedelsproduktion. Till exempel avslogs ansökan om att tillfälligt höja det svenska gränsvärdet för kadmium i fosforgödsel (ATL 27/3 – 23). Svenskt gränsvärde är 100 gram kadmium per ton fosfor, att jämföra med EU:s om 138 gram.
Det lägre gränsvärdet har gjort att svenska odlare har varit tvungna att köpa specialsortiment från i huvudsak Ryssland och Finland. Med kriget föll den största leverantören bort, med ökat pris och minskade givor som följd.
Regeringen inbillar sig att svenska lantbrukare slösar med fosfor, och vill därför införa dokumentationskrav för fosforgödsling i ”övergödningskänsliga områden”. Detta trots att Jordbruksverket försökt förklara att behovet av kväve och fosfor beräknas på olika sätt och att kravet leder till ökad administrativ börda utan någon större positiv miljöeffekt.
Regeringen skissar också på att minska mängden mineralgödsel till förmån för bland annat stallgödsel. Ett märkligt resonemang som missar att lejonparten av näringen i stallgödsel, framför allt när det gäller fosfor, härstammar från just mineralgödsel. Viljan är att minska näringsläckaget men resultatet blir ett ökat näringsläckage – och minskad svensk livsmedelsproduktion.
För att kompensera för låg inhemsk livsmedelsproduktion har regeringen, med Kullgren i spetsen, infört möjligheten att tillfälligt höja gränsvärdena för resthalter av växtskyddsmedel i importerad mat. Hade det då inte varit bättre att ge svensk produktion samma villkor och höja gränsvärdena rakt över i stället för att göra mat laglig enbart för att den är importerad? Identisk inhemsk vara hade ju kasserats.