Om du inte kan förklara ditt jobb med tre ord har du inget riktigt jobb. Det är kanske en lite väl tillyxad definition, men det är något att ha i bakhuvudet när administrationen och fina titlar ökar så mycket att det blir ett problem.
2014 gavs boken Administrationssamhället ut. I den beskriver Anders Forssell och Anders Ivarsson Westerberg hur hälften av tiden inom polis, skola och sjukvård ägnas åt administrativt arbete som egentligen inte förbättrar verksamheten. I och med att antalet sekreterare och kontorister dessutom minskat har pappersarbetet lagts på de som ska sköta kärnverksamheten.
Några år senare, 2018, visade tidningen Vårdfokus under rubriken ”Fler styr och räknar – färre vårdar patienter” att tillgänglig vårdpersonal i regionerna minskat medan de centrala staberna expanderat. År 2021 följde tidningen upp med en ny genomgång och fann samma mönster. ”Vår slutsats är att ju fler som jobbar i administrationen på stabsnivå desto mer administrativt arbete kommer det generera i kärnverksamheten”, förklarade Anders Ivarsson Westerberg då för Vårdfokus.
Enligt Läkartidningens enkätundersökning hinner hälften av läkarna inte med sina arbetsuppgifter. En del sitter kvar efter dagens slut för att hinna med det administrativa arbetet. ”Det krävs att man jobbar övertid flera timmar i stort sett varje dag för att hinna med den stora administrativa bördan som inte hinns med under själva patientbesöken”, svarade en läkare.
Och kritiken bara fortsätter. På DN Debatt berättar Johan Alvehus och Gustaf Kastberg Weichselberger hur de ser ”en framväxande kader av en ny sorts administratörer med yrkesbeteckningar som utvecklingsledare, kommunikatörer, hr-strateger, planerare, it-strateger och så vidare.” De tecknar bilden att det är under dessa fina titlars värdighet att jobba med administration och att man helt enkelt skyfflar över det på de som sysslar med kärnverksamheten. ”De administrativa yrkesutövarna strävar mot mer avancerade arbetsuppgifter av strategisk och övergripande karaktär, samtidigt som de avhänder sig mer triviala uppgifter”, skriver de.
Det är en riktig bredsida de levererar. Personaladministratören döps om till HR-strateg, och en sådan kan ju inte syssla med administration. Resultatet blir att läkare, sjuksköterskor och poliser vänder papper medan ”administratörerna tar fram en ny strategisk kommunikationsplan.” Repliker med rubriker som ”Kommunikatörer parasiterar på forskningsanslag” förstärker kritiken.
Det är ett tydligt problem att fler putsar på eller pratar om båten än som ror den. Det rimliga vore därför att fler med kunskap om verksamheten styr, formulerar mål och utvärderar. Kunskap och förståelse för verksamheten ger förståelse som motverkar överdrivna krav på dokumentation, och ger personalen på golvet mer frihet. Både som ökad rörelsefrihet och som ökad tid till verksamhet istället för rapportering.