Det sägs, på goda grunder, att Finland och Sverige tillhör de länder i världen som liknar varandra mest. Ja, inte majoritetsspråken då. Men det finns ju stora finsk- och svenskspråkiga minoriteter i båda länderna.
Men det finns för all del andra skillnader också. Som i debattkulturen. I Finland presidentvalsdebatter har jag inte sett några hetsiga försök att överrösta varandra. Kandidaterna får tala till punkt under ordnade former och de talar uppskattande om varandras meriter och kvalifikationer. Det är kanske Finland som är det Sverige för vuxna som somliga försökt utnämna Tyskland till.
Finlands president har framförallt ansvaret för den utrikespolitik som inte rör EU. Presidenten är också överbefälhavare. Kampen har därför handlat om en post som i och med inträdet i Nato kommit att öka i betydelse.
Finlands utrikespolitik är en annan punkt på vilket landet skiljt sig mycket från Sverige. Med Sveriges utrikespolitik varit idealistisk och där svenska företrädare inte dragit sig för att läxa upp andra länder om hur de borde bete sig, så har Finland i och med sin närhet till först Sovjetunionen och sedan Ryssland bedrivit en lågmäldare och försiktigare utrikespolitik.
Ryssland anfall på och krig mot Ukraina, Nato-ansökan och säkerhetslägets allmänna utveckling gör att Finland och Sverige närmat sig och sannolikt kommer att fortsätta att närma sig varandra i sin utrikespolitiska praktik. Finland har varit mycket och otraditionellt tydlig i kritiken mot Ryssland och Sverige har tvingats att ta andra hänsyn än att projicera mesta möjliga moraliska överlägsenhet. Ja, när det gäller andra länder än Ryssland, då.
Utfrysningen av Ryssland har för övrigt slagit betydligt hårdare ekonomiskt mot Finland än mot Sverige, i form av utebliven handel och turism. Det är inte första gången som omvälvningar i det östra grannlandet inneburit ekonomisk kris i Finland. Ekonomiskt har Finland genom åren gått bättre ekonomiskt när relationerna österut fungerat väl. Men nu är det ingen som räknar med att relationerna kommer att bli bättre igen. Gränsen mot Ryssland är stängd – för övrigt nu Natos längsta landgräns direkt mot Ryssland – och relationerna kommer att vara bottenfrusna för överskådlig framtid. I bästa fall. Ingen önskar sig ett hett krig istället för ett kallt.
I Finlands presidentval går, om ingen får majoritet i första omgången, två kandidater vidare till andra omgången som äger rum om två veckor. I skrivande stund, medan rösträkningen fortfarande pågår, så är det i praktiken klart att det blir Samlingspartiets Alexander Stubb och Pekka Haavisto från De Gröna som kommer att göra upp i andra omgången. Båda har ansträngt sig för att kunna attrahera ett brett spektrum av väljare, då de behöver röster inte bara från sina egna partiers sympatisörer, genom att slipa av sina vassaste politiska kanter. Att det är fokus på just utrikespolitiken har naturligtvis gjort det lättare. Men de har också försökt avdramatisera andra hinder än strikt sakpolitiska som kan vara bortstötande. Alexander Stubb, som växte upp i ett hem där man talade svenska, valde exempelvis i en intervju att kalla sig tvåspråkig snarare än svenskspråkig. Pekka Haavisto, som för övrigt också talar mycket god svenska, värjde sig mot att kallas för en rödgrön presidentkandidat och menade att han bara är grön.
Vem som än slutligen väljs av dessa två kandidater så kommer det att bli en president som Sverige kommer att kunna samarbeta nära och väl med. Den skakiga världsordningen gör också att de nordiska länderna kommer att behöva varandra mer än tidigare, på grund av gemensamma intressen och problem. I synnerhet gäller det Sverige och Finland. Och det Nato-medlemskap som Sverige nu kommit ett steg närmare, det är bara ett ungerskt steg kvar, samlar också de nordiska länderna i en gemensam försvarsallians. Det nordiska samarbetet går förhoppningsvis en ny vår till mötes, när världen i övrigt blir kyligare.