Man har god hjälp av webbens översättningstjänster om man, som jag gjort de senaste dagarna, ska försöka ta del av en valrörelse i Finland. I Samlingspartiets högkvarter i Helsingfors hittade jag en rockslagsknapp som bar en kort fras med partiledarens namn. Frasen visade sig betyda:
"Känner du dig föräldralös?"
Partiledarens efternamn visade sig betyda – bokstavligen – föräldralös.
Det är ju rätt udda som familjenamn. Men det började kanske med någon föräldralös anfader.
Finland kände sig tydligen en smula föräldralöst. Den socialdemokratiska statsministern Sanna Marin har gjort succé internationellt, men nu lär hon få byta jobb. En starkt bidragande anledning är antagligen det stora och snabbt växande budgetunderskott som blev valets huvudfråga och som den rödgröna regeringen saknat politik för att hantera på annat sätt än att hålla tummarna för högre tillväxt. I Finland är detta en viktig och oroande fråga, efter den ekonomiska nedgången i samband med Sovjetunionens sammanbrott (kallad röd kollaps) och den Finanskris som för femton år sedan slog mycket hårdare mot Finland än mot Sverige.
Finlands ekonomi var så hårt prövad att man i skolan skar suddgummin två delar, för att sänka kostnaderna.
Vad blir det för regering nu? Det är ännu inte klart. Det finns likheter mellan svenskt och finskt politiskt liv. Men också stora och slående skillnader. Och några av dessa skillnader rör just regeringsbildningen.
För det första utses partiledaren för det största partiet automatiskt till talman och får därmed chansen att bilda regering. Det är inte därmed självklart att den partiledaren blir statsminister. Så hade det sannolikt inte blivit om valets tvåa, SD:s motsvarighet Sannfinländerna, blivit största parti.
För det andra mer eller mindre måste nämligen den regering som bildas ha majoritet i riksdagen, vilket hade blivit nästintill omöjligt för Sannfinnländarna. Finland har inte haft en minoritetsregering på över 40 år och att bilda en är på gränsen till uteslutet. Det räcker inte ens med majoritet. Den allmänna uppfattningen är att en regering behöver minst 110 av riksdagens 200 mandat. Det beror bland annat på att det inte, som i svenska riksdagen, finns något kvittningssystem mellan regering och opposition som gör att riksdagsledamöter kan vara frånvarande. Dessutom förblir utsedda ministrar även riksdagsledamöter och de kommer ibland att tvingas vara frånvarande vid viktiga voteringar. En regering behöver ha majoritet med marginal för att den ska fungera.
I Finland är politikerna därmed vana att bilda breda regeringar, även över det som egentligen där inte kan kallas blockgränsen. Det har sina fördelar. Men också nackdelar. Det leder till en maktutövning som inte kännetecknas av snabba och resoluta reformer. Det går långsamt och välbehövliga strukturreformer kommer ofta sent. Eller inte alls.
Samlingspartiet har nu två huvudsakliga möjligheter. Antingen bildar man regering med Sannfinnländerna, plus ett par mindre partiet. Eller med Socialdemokraterna, plus ett par mindre partier. De flesta tror att det blir Sannfinländarna. Men Samlingspartiet kan nu möjligen spela ut de andra partierna mot varandra, för att förbättra sin förhandlingsposition. Men man kan ändå inte förvänta sig att den koalition som tillslut bildas blir speciellt dådkraftig eller kan genomföra några häftiga omsvängningar av politiken.
Några andra skillnader mellan Finland och Sverige är:
– Egentligen är det tretton olika val. Tolv valkretsar plus Åland. Inom dessa fördelas de tilldelade mandaten, utan spärrar och utan utjämningsmandat. Det ger för oss egendomliga resultat. Preliminärt får Svenska Folkpartiet 4,3 procent och nio mandat. Kristdemokraterna 4,2 procent, men bara fem mandat. Partiet Rörelse Nu får ett mandat.
– Sympatisörerna är mindre rörliga än i Sverige och förändringar som vi skulle uppleva som små beskrivs i Finland som jordskred.
– Finland har verkligen personval på riktigt. De kandidater som flest väljare röstar på får partiets mandat i valkretsen. Vilket bland annat leder till att de kamper som utspelas inom partierna kan vara väl så intressanta som kampen mellan partierna.