Detta skrivs i gränslandet mellan onsdag eftermiddag och kväll. Förhandlingarna pågår fortfarande mellan Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. Det glunkas om att de kan komma att nå en uppgörelse, att Vänsterpartiet ska blidkas med eftergifter i pensionsfrågan. Partiet är bland annat ute efter en höjning av garantipensionen.
Redan sedan tidigare är det många som tar anstöt i Sverige, av hur liten skillnad det är på pensionerna för dem som arbetat hela sina vuxna liv utan att få hög lön, och pensionerna för dem som jobbat betydligt mindre eller inte alls. Om Vänsterpartiet får sin vilja fram antar jag att det blir betydligt fler som upptäcker att de, åtminstone i pensionshänseende, har jobbat nästan helt i onödan.
Jag vet inte hur Socialdemokraternas eventuella löfte till Vänsterpartiet ska infrias. Man försöker normalt fatta beslut om pensionssystemet i bred politisk enighet. Vänsterpartiet ingår inte ens i den grupp som står bakom tidigare träffade stora pensionsuppgörelser. Men nu förhandlar alltså två partier som sammanlagt representerar ungefär en tredjedel av riksdagen om hur det ska bli.
In i det sista försöker Socialdemokraterna desperat skapa förutsättningar för två framgångar i riksdagen under onsdagen. Det är två hinder som måste passeras för att man ska kunna fortsätta regera på sin egen (nåja) politik. Magdalena Andersson måste klara en votering för att avlösa Stefan Löfven som statsminister och regeringen måste vinna voteringen om nästa års budget.
För att Magdalena Andersson ska bli statsminister behövs bara att Vänsterpartiet och Centerpartiet inte röstar emot, utan avstår.
Med budgeten är det svårare. Den måste få mer stöd i riksdagen än Moderaternas, Sverigedemokraternas och Kristdemokraternas gemensamma budgetförslag. Då räcker det inte med nedlagda röster. Både V och C måste rösta för. Och V har krävt inflytande. Och C har krävt att V inte ska ha något inflytande.
Vad händer om Magdalena Andersson tar sig igenom statsministervoteringen men om regeringen sedan på eftermiddagen förlorar budgetomröstningen. Jag hoppas i så fall att hennes tid som statsminister blir extremt kort. Hon har sagt att hon inte tänker regera på oppositionens budget.
Rimligen borde Ulf Kristersson i så fall få bilda regering. Förutsättningarna har tidigare inte funnits – på grund av hur Centerpartiet har valt att agera. Men om det av interna motsättningar präglade underlaget för en S/MP-regering slutligen helt rämnar, så borde riksdagen inte blockera en M/KD-regering som får ta över under en kort övergångsperiod fram till nästa val och förvalta sin egen budget. Landet är inte betjänt av ett extraval några månader innan nästa ordinarie val.