Partiet presenterade i veckan sin landsbygdspolitiske talesperson. Det är Jakob Olofsgård som är nytillträdd riksdagsledamot och frikyrkopastor från Jönköping. Hans bakgrund är en påminnelse om att dagens Liberala parti till del har sin bakgrund i den frisinnade rörelsen som fanns på landsbygden i början av förra århundradet. Den byggde på frikyrklig identitet och liberala influenser från den anglosaxiska världen. Ännu finns det spår av den kulturen men det torde vara tveksamt om den räcker för att rädda kvar ett parti i riksdagen.
Om ett parti ska ha framgångar på landsbygden behöver det många medlemmar. Det krävs för att kunna verka över hela ytan i valrörelsen och det krävs för att kunna besätta de platser man hoppas vinna. Medlemstalet talar tyvärr emot Liberalerna. Tillsammans med Miljöpartiet tillhör man riksdagens lilleputtpartier med bara runt drygt 10 000 betalande medlemmar. Än värre är det att den trogna skaran är koncentrerad till storstädernas välbärgade förorter och till äldre väljare. Att hitta tillräckligt många liberala kandidater som vill driva politik ute i landet kan visa sig svårt.
Dock ska sägas att Liberalerna har goda idéer för landsbygden. Bland annat vill de ha en mer tillgänglig och närvarande polis i mindre kommuner. Och de vill se statliga subventioner för unga människor som väljer att stanna och bygga hus i hemorten. Det är den typen av offensiva idéer som behövs för landsbygden. Människor måste uppleva att det faktiskt händer något att den onda spiralen bryts.
För det finns en bristande framtidstro på många orter. Journalisten Lotta Gröning fångade stämningen i en uppmärksammad artikel med rubriken ”Landsbygdens folk ropar ut sin frustration – i tomheten” (Expressen 2/9). Gröning beskriver hur landsbygden inte får plats när de politiska partierna jagar det moderna. Klagomål om dåliga vägar, försvunnen samhällsservice och störande vindkraftsparker bekymrar inte politikerna i Stockholm. Åtminstone inte tills nu.
För nu har alltså både L och KD sjösatt landsbygdsprogram inför valrörelsen 2022. I veckan annonserade Mikael Bäckström med bakgrund i LRF att han ställer upp för KD i riksdagsvalet. Att en LRF:are går till ett annat parti än Centern är symptomatiskt för politiken 2021.
Hittills har den nya Centern både kunnat ha kakan och äta den. C har hittat nya väljare i storstäderna utan att ha behövt tappa nämnvärt på landet. Men i och med att partiet nu så tydligt utgör den rödgröna regeringens stödhjul blir det allt svårare. Både i frågan om landsbygdsminister och i frågan om återstartsbidrag till landsbygden hamnar Centern och LRF på tvärs. Vågar man gissa att C snart kommer med egen charmoffensiv riktad till landsbygden? Visst blir det trångt, men efter åren med miljöpartistisk taktpinne i regeringen känns det som att svensk landsbygd inte kan ha nog många förkämpar i riksdagen.