Vad skulle hända om inget parti fick fyra procent eller mer av svenskarnas röster?
Frågan diskuteras i en tråd på Twitter och är så klart väldigt hypotetisk men också mycket talande för att medborgarnas engagemang inte går i takt med hur vår representativa demokrati fungerar.
Ju mindre intresset är för politiskt partiarbete, desto större är risken att vår demokrati kan "kapas" av odemokratiska makter, på helt demokratisk grund. Den som tror att just detta scenario är orimligt och otänkbart ska veta att demokratin i Sverige kan röstas bort på 18 månader.
Nu får man ändå anta att risken i dagsläget för att detta ska ske är liten. Däremot finns det steg på vägen dit som redan är högaktuella i svensk politik. Partier med tankegods om politisk styrning av medier och akademi finns i riksdagen redan i dag.
Det blir också krångligt när politiska partier bildas som inte har för avsikt att jobba med en egen politisk agenda utan har som grundsyfte att "förändra" och "röra om i grytan".
Eller, till och med, vill använda väljarnas förtroende för att försöka få andra politiker att ändra synsätt.
I dagens GT presenteras de två nya partierna Landsbygdspartiet oberoende och Socialisterna Välfärdspartiet presenteras på nyhetsplats.
Julia Levin, partiets andranamn, förklarar att: "Mitt fokus skulle vara att få andra politiker och partier att faktiskt ändra synsätt i frågor. Politik handlar om prioriteringar, och vi menar att det går att satsa på tandvård, äldreomsorg och undersköterskornas löner – genom att prioritera människan".
Partiets grundläggande övertygelse är att samtliga övriga partier beslutar om neddragningar för sakens skull, att det bara är att låta bli att spara om man bara vill. Ändå har partiet inga förslag om vilka av regionens verksamheter man tänker lägga ner för att få pengarna att räcka. Partiets förstanamn, Anders Jacobsson: "Men vi vill hamna där [i regionfullmäktige] för att få insyn, först och främst. Det handlar inte om makt eller om att vara med och styra".
Fast man behöver inte sitta i regionfullmäktige för att få insyn. Det har vi alla genom att alla beslut och handlingar är offentliga. Det man säger är att skattebetalarna ska finansiera politiker som vill använda sina mandat för att bli informerade istället för att själva hålla sig uppdaterade. Deras andra krav är i och för sig att politiker ska arbeta gratis men hur ekvationen ska gå ihop är väldigt oklart.
Det andra partiet, Landsbygdspartiet oberoende, (oberoende från vad undrar jag fortfarande), vill värna landsbygden genom att dela in Gotland i tre kommuner: Slite, Hemse och Visby. Kanske tänker jag fel men vore det inte förödande för just Gotlands landsbygder? Visby kommun skulle ju få det väldigt bra genom att slippa bry sig om service utanför stan men nivån för skattesatserna i Slite och Hemse kommuner vill man ju inte ens tänka på.
Vad vi än tycker om missnöjespartierna så är de ett tecken på att övriga partier inte lyckas övertyga om att deras visioner om samhället är något att sträva efter.
Men för att missnöjespartierna ska ha något att vara missnöjda med krävs det att det finns någon som lägger faktiska politiska förslag. Engagemanget är ännu klart dominerande i de traditionella partierna som utgår från vad man vill och inte vad man är emot, men allt färre är som bekant beredda att göra jobbet i den politiska verkstaden.
Här har vi en så kallad utmaning.