Elitklubbar satsar enorma pengar på att knyta till sig toppspelare medan andra klubbar tar de spelare de får, många utvecklar sina spelare utifrån de möjligheter som finns. Alla svenska klubbar vet att deras bättre spelare kommer att söka sig till föreningar i högre divisioner eller bättre ligor. Ändå köper de och utvecklar spelare utifrån sina förutsättningar.
Arbetsgivare kan ses på liknande sätt även om värvningskarusellen är på en helt annan nivå.
Ta snabbmatskedjorna som exempel. De har nischat sig som företag där många får sin första anställning. Sin första kontakt med arbetsmarknaden. De vet att de flesta av deras anställda kommer att gå vidare till nya jobb.
Trots det satsar de som arbetsgivare pengar och resurser på att utbilda de anställda från grunden. De vill att servicen på restaurangerna ska hålla en viss nivå vilket kräver en personal som gör ett bra jobb. Dessutom är just livsmedelshantering förenat med rätt stora krav vilka de anställa måste kunna. Snabbmatskedjorna har riggat verksamheten utifrån den här verkligheten, vilket exempelvis innebär fler anställda och mer utbildningsinsatser än de annars hade behövt.
Jag hörde för några år sedan talas om ett industriföretag som hade liknande sätt att driva sin verksamhet. Arbetsgivaren visste att hans verksamhet inte kunde konkurrera med de större industriföretagen på orten i frågan om villkor och utvecklande arbetsuppgifter. Men för att hans verksamhet skulle fungera och leverera bra produkter till deras kunder måste han ändå ha välutbildad personal. Han jobbade på ett liknande sätt som snabbmatskedjorna och hade en organisation som var riggad utifrån förutsättningarna. Fler anställda och en stor budget för utbildningar.
Det finns, som jag ser det, företag som de jag beskrivit som spelar i de lägre divisionerna. Utan att för den delen sätta någon form av kvalitetsstämpel på deras verksamhet. Sen finns det arbetsgivare som hämtar anställda med rätt kompetens och erfarenhet från andra, medan elitarbetsgivarna gör både ock. De värvar toppanställda samtidigt som de plockar in oerfarna eller i alla fall mindre erfarna och utbildar dem till toppanställda.
Vilken sorts arbetsgivare vill regionen vara? Vilken division vill man spela i? Nu har visserligen regionen inte EN verksamhet att ta hand om utan en enorm mängd branscher, arbetsplatser och anställda finns under regionens paraply. Så jag tänkta koncentrera mig på äldreomsorgen, där problemen verkar vara störst, men tror att en liknande syn på utbildning och personalgruppens storlek finns, mer eller mindre, i alla regionens verksamheter.
Jag uppfattar inte att socialförvaltningen gör både ock, vilket de borde som en stor arbetsgivare som vill ge bästa möjliga omsorg till våra äldre, utan mer jobbar utifrån inget av det. Inga breda ständigt pågående utbildningssatsningar (fram till regeringens äldreomsorgslyft drog igång) och inga toppvärvningar. Äldreomsorgen har vad jag förstått inte gjort speciellt mycket för att höja kompetensnivån hos de anställda över den nivå som behövs för att göra jobbet. Vilket absolut inte är unikt för Gotland.
Visst kan det ha funnits morötter i lönesystemet för vårdbiträden att utbilda sig till undersköterskor, men inte på betald tid och brett organiserat av arbetsgivaren. Vilket det industriföretag jag tidigare nämnde gör. Problemet för äldreomsorgen är att den blivit en första arbetsplats för många helt outbildade, men man har inte riggat organisationen därefter. Snarare tvärtom.
Färre anställda som ska ta hand om fler oerfarna arbetskompisar och äldre som har ett allt större vårdbehov. Samtidigt som personal med bra utbildning och många år erfarenhet lämnar jobben för att söka sig till branscher med bättre villkor.
För att värna äldreomsorgen, och en hel del andra viktiga verksamheter, måste regionen tagga upp och bli en elitarbetsgivare.