Efter flera vändor övergav Tidöpartierna idén om en blocköverskridande överenskommelse. I slutändan valde de, med Kristdemokraterna i spetsen, att prioritera de 300 000 skogsägarna framför politisk enighet.
Det gjorde de rätt i. För det förslag som fanns på bordet innan den nya majoriteten var allt annat än bra. Vänsterpartiet, Miljöpartiet, Liberalerna, Moderaterna, Centerpartiet och Socialdemokraterna hade gemensamt kommit överens om att en halv miljon hektar mer eller mindre skulle få avverkningsförbud.
Motivet var dels att upprätta fler naturreservat, dels att binda mer koldioxid. Det hade varit en katastrof för skogsägarna, och i förlängningen svensk ekonomi. Skogsnäringen är för viktig för att kohandla bort.
Det slutgiltiga förslaget låg närmare Centerpartiets egentliga politik. Ändå valde partiet att inte rösta för den. De ville ha med sig de rödgröna partierna till vilket pris som helst. Agerandet tydliggör att Centerpartiet numera är en del av vänsterblocket.
Partiets agerande i miljömålsberedningen är inte bara en följd av politiskt spel. Det är också ett svek mot partiets väljare och historia. Bondeförbundet, som partiet tidigare hette, har en lång historia av att värna landsbygdens intressen. Att detaljstyra och i förlängningen omöjliggöra småskaligt skogsbruk är att helt bryta med traditionen.
Ställningstagandet i utredningen visar att Muharrem Demiroks parti målat in sig i ett hörn. När ett parti väl har valt kurs, är det svårt att ändra den och samtidigt behålla sin trovärdighet. Framför allt i frågor som är så fundamentala som vilken statsministerkandidat man stöttar.
Liberalerna är ett bra exempel på det. Trots att det gått flera år sedan valet av högerblocket, är väljarna fortfarande osäkra på vart de har partiet. De interna stridigheter som tidigare funnits i Liberalerna, tycks nu ha flyttats till Centerpartiet.
Under Centerpartiets kommundagar i början av året arrangerade Timbro en omröstning om vem som landets centerpolitiker föredrar som statsminister. 56 procent valde Kristersson medan resterande ville ha Andersson. Förvisso var urvalet litet, då ungefär hälften av de tillfrågade inte ville svara, men den jämna fördelningen är ändå en fingervisning om hur splittrat partiet är. Demiroks rödgröna linje tycks alltså inte vara helt förankrat i partiet.
Efter många om och men lyckades högerpartierna till slut rädda skogsägarna från socialism. Trots att förslaget till stor del stämde överens med Centerns egen politik på området, prioriterade de i stället att vara Socialdemokraterna till lags. Det är inte bara ett svek mot de egna väljarna, utan också mot partiets själ.