Svenska mediakonsumenter matas ständigt med reportage om amerikansk inrikespolitik. Tyvärr sker denna intensiva bevakning av USA på bekostnad av att viktiga händelser på vår egen bakgård underrapporteras.
Att alla SVT:s utrikeskorrespondenter samtidigt är hemma i Sverige händer sällan. Men i onsdags kväll fick vi se dem tillsammans i en sändning där de delade med sig av sina erfarenheter som korrespondenter. Programmet var en trevlig och underhållande stund, fylld med anekdoter om förstående partners, säkerhetsarrangemang och krossade fördomar.
Det är kul att lyssna på fackmän, onsdagens program var inget undantag, men det blottade samtidigt en obalans i det svenska mediautbudet. Inte minst hos public service. Det är tydligt att USA ges oproportionerligt mycket utrymme medan rapporteringen om EU-frågor är eftersatt. Detta är inget som ska lastas de enskilda korrespondenterna. De åker dit de får order. Det är en ledningsfråga att prioritera arbetet och justera proportionerna.
Ett aktuellt exempel är EU-kommissionären Thierry Bretons hot mot Elon Musk inför hans samtal med Donald Trump. Om en svensk makthavare hade agerat på samma sätt hade rubrikerna varit stora och förmodligen lett till politiska konsekvenser. Men när det gäller Breton är uppmärksamheten begränsad.
År 2016 publicerades en utredning (SOU 2016:10) som pekade på stora kunskapsluckor även i grupper som kan förväntas känna till EU:s beslutsprocess. Bland studenter som läste första terminens statsvetenskap kunde 71 procent inte namnge EU:s två lagstiftande församlingar. Motsvarande siffra för studenter på mastersnivå, alltså hade läst minst tre år på universitet, var 60,3 procent. 74 procent kunde svara hur domarna i USA:s högsta domstol utsågs, men bara 29 procent visste hur domarna i EU-domstolen tillsätts.
Beslutsfattarna verkade inte heller förstå. 56 procent av de förtroendevalda i svenska kommuner medgav att de saknar tillräcklig kunskap att diskutera EU:s beslut med väljarna. Trots att majoriteten av kommunernas politiska frågor påverkas av beslut på EU-nivå.
Det finns få, om ens några, anledningar att tro att det blivit bättre. Så sent som i vintras hävdade till exempel både klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari (L) och energi- och näringsminister Ebba Busch (KD) att svenskt och europeiskt näringsliv ville ha EU:s hårda klimatlagar. Veckan innan hade företrädare för just europeiskt näringsliv gått samman och efterlyst lättnader i klimatlagarna ”medan det fortfarande finns industri kvar”.
Om Busch och Pourmokhtari brister i sin insyn i europeisk debatt ligger ansvaret på dem. När det gäller informationen till väljarna bör emellertid media ta ett större ansvar för att bättre spegla EU-politikens komplexitet och betydelse för Sverige. Vi som medborgare förtjänar att förstå hur besluten i EU påverkar våra liv.