Utrikeskrönika
Så ser den långsiktiga trenden ut, oaktat om Trump eller Harris vinner presidentvalet i höst.
Därmed inte sagt att det inte ligger i USA:s intresse att ge Kiev starkaste tänkbara stöd eller att det inte spelar någon roll vem som blir president, tvärtom, men rent krasst kommer det att bli svårare och svårare för amerikanska politiker att försvara rådande ordning (minns hur fördröjt det stora stödpaketet till Ukraina blev).
Den gamla insikten, formad under kalla krigets dagar, om att ett stabilt Europa bidrar till ett stabilt USA är inte längre lika självklar för den tillträdande politikergenerationen som den är för nuvarande president Biden (81 år gammal).
Det är denna verklighet som Europa måste förbereda sig på – helst i förrgår. Vad gör då Tyskland, EU:s viktigaste medlemsland och det land som kommer att tvingas axla ett allt större ansvar för kontinentens säkerhet, i detta läge?
Jo, Scholzregeringen halverade nyligen biståndet till Ukraina från åtta till fyra miljarder euro samt gav betydligt mindre pengar än väntat till försvaret i nästa års statsbudget. Tanken är att räntorna från frysta ryska tillgångar i Väst ska täcka upp för bortfallet. Att G7-länderna, äntligen, är överens om att ryska statens pengar får beslagtas i syfte att kompensera Ukraina är givetvis en god nyhet.
Att tyska regeringen agerar dumsnålt i sammanhanget sänder däremot ut en signal till både Washington och Kiev samt övriga EU-länder att stödet till Ukraina, och i förlängningen försvaret av Europa, inte är så helhjärtat som Berlin vill ge sken av.
“Boven” i dramat är dock inte bara förbundskansler Scholz. Finansminister Christian Lindner (FDP) agerar ständig bromskloss och gör allt för att hålla statens utgifter nere. Några skulle säga att han bara gör sitt jobb. Andra menar att nitiskheten att hålla budgeten i balans (den beryktade “Schuldenbremse”) blivit till en belastning och, ytterst, en säkerhetsfara då utlovade satsningar på försvaret blir måttligare än förväntat eller uteblir helt. Mot bakgrund av Tysklands centrala roll i det framtida försvaret av Europa talar mer och mer för att gamla sanningar måste omprövas.
Enligt rykten gick försvarsminister Boris Pistorius (SPD) i taket när han fick reda på att hans förfrågan om ytterligare 6,5 miljarder euro nekades av finansministern – som fick stöd av förbundskanslern. Det tillskott på 100 miljarder euro till försvaret som Scholz annonserade i början av "Zeitenwende" är för övrigt nästan slut (det drar snabbt iväg när nya F35-plan, stridsvagnar och transporthelikoptrar ska beställas).
Ännu är loppet inte kört. Statsbudgeten måste godkännas av förbundsdagen. Det finns därför en liten chans att stödet till Ukraina lämnas i fred och att försvaret får mer pengar. Det sistnämnda har Pistorius lovat att kämpa för. Måtte han gå vinnande ur den striden.