Krönika
Greppet ger intrycket att man vill göra om politisk debatt till billig underhållning och på så sätt förödmjuka både deltagande politiker och tittare. Som kontrast kan nämnas att den brittiska Edmund Burke-stiftelsen nyligen har haft konferens på temat nationell konservativism, där en rad framstående intellektuella skärskådade vår tids ideologiska utmaningar i korta föredrag som nu finns tillgängliga på nätet. Idéer kan framföras klart och knytas till argumentation. Flera föredrag tog upp att dagens politiska debatt förgrovas av tendensen att definiera ut motståndare som fascister.
Vet personer i dag att detta språkbruk kan förknippas med Stalin? Studerar man 1930-talet ser man att när Hitlers makt växte i Tyskland, insåg Stalin att det förelåg en risk för ett kommande krig. Han samlade då företrädare för Europas kommunistpartier i juli och augusti 1935 i Moskva till en Kominternkonferens där han slog fast att de i sina hemländer inte skulle presentera sig som kommunister utan som antifascister. De skulle inte tala om revolution och proletariatets diktatur, eftersom det kunde skrämma europeiska demokrater, utan framställa sig som försvarare av demokrati.
För att kommunister skulle kunna uppträda som demokratiförsvarare och antifascister måste det finnas antidemokrater och fascister, och de började därför etikettera alla motståndare på det sättet. Orden förlorade allt beskrivande innehåll och blev en positionsbestämning. Betydelsen av antidemokrat och fascist blev ”till höger om kommunisterna” eller ”inte kommunist” och inkluderade alla icke-kommunister. Dagens ideologer moderniserar sig genom att ibland byta fascist mot rasist i samma funktion. De flesta känner förmodligen inte till varifrån språkbruket kommer.
Att använda ord på detta sätt är att förstöra det offentliga samtalet. ”Debatt” blir att tystna den andre, en totalitär praktik. Det vi förväntar oss i en offentlig debatt är tvärt om att politiker förklarar sitt eget partis politik. Om de i stället använder sin tid i en debatt för att döma ut andra partier, måste man ju gissa att de inte har något eget starkt alternativ att komma med och vill dölja den tomheten. I tv-debatter borde programledare avbryta sådana talare och be dem beskriva det egna programmet i stället. Det är inte ”debatt” att framföra att man tycker illa om ett annat parti.
Edmund Burke-sällskapets konferens visade att det brister i förståelse av innebörden i yttrande- och mötesfrihet. I sociala medier förekom det hysteriska reaktioner mot att en konferens med titeln ”Nationell konservatism” över huvud taget hölls. Personer som berömmer sig av att ansluta sig till mottot ”mångfald, jämlikhet, inkludering” inkluderar uppenbarligen inte sina politiska motståndare i den eftersträvade mångfalden och ser dem inte som jämlika med sig själva. De ser i stället världen i svart-vitt och följer, medvetet eller ej, det vill säga. använder Stalins upplägg för att skaffa sig övertag och makt.