Äntligen kom ett löfte från statsminister Ulf Kristersson (M) när han i sin regeringsförklaring – när riksdagen samlades för "terminsstart" i veckan – utlovade mer resurser till kommuner och regioner i höstens budget.
– Regeringen kommer inte att lämna vården, skolan och omsorgen åt sitt öde, lovade han och fortsatte:
– I höstens budget kommer vi att prioritera välfärden. Vi tillför resurser för att hjälpa kommuner och regioner att klara sig igenom den svåra ekonomiska tid som Sverige befinner sig i.
Inga summor nämndes dock, tills vi ser vad löftet är värt i kronor och ören fortsätter nog kommuner och regioner att hålla andan. Den här regeringens löften har ju hittills haft viss utvecklingspotential.
Inflation och kostnadsökningar slår hårt mot välfärden som redan tidigare brottades med problem att rekrytera och behålla personal. Men tillskott i nästa års budget räcker tyvärr inte, ser man framåt så har vi en demografi som utgör ett i stort sett olösligt pussel när allt färre i arbetsför ålder ska ta hand om en allt äldre och ökande befolkning.
Och som det inte vore nog har Gotland i det avseendet det allra svåraste utgångsläget, minst antal arbetsföra ska försörja flest antal som inte arbetar, det vill säga barn, studerande och äldre.
Detta är ändå konkreta och handfasta utmaningar att ta sig an. Svårare är det med klimathotet som överskuggar allt. I dagarna rapporterade Region Gotland att man tagit fram en övergripande klimatanpassningsplan tillsammans med SMHI för att minska sårbarheten inför rådande och kommande klimatförändringar.
Det är mycket nu.
Det talas om klimatångest men finns det inte fog för lite allmän framtidsångest över lag?
Hur ska det gå med allt?
Hur ska välfärden värnas oavsett hur mycket tillskott det blir i budgeten just denna gång?
Pandemin hade åtminstone en positiv effekt: intresset för välfärdsyrkena ökade. Fler sökte till utbildningar inom vården, något som naturligtvis är väldigt bra men att utbilda fler räcker inte för att klara behovet av personal långsiktigt.
"Vi kan liksom inte lösa det här genom att tro att det räcker att utbilda fler, för det kommer inte att finnas tillräckligt många personer. Det ställer utmaningen på sin spets" sa Bodil Umegård, chef på sektionen för data och analys på SKR:s arbetsmarknadspolitiska avdelning till tidningen Dagens Samhälle förra året.
Det är framför allt äldreomsorgen och sjukvården som har stora rekryteringsbehov. Men stora pensionsavgångar i förskola och skola gör att det även här finns så kallade utmaningar.
Det kräver väldigt mycket mer av politikerna än att kasta åt kommuner och regioner pengar så de klarar sig för dagen. Även lokalt måste självklart det längre perspektivet vara ständigt närvarande.
Vad är (livs)nödvändigt att finansiera med skattepengar och vad kan vi faktiskt undvara? Det handlar inte om att ta bort hela verksamheter, som fritid och kultur, energi, sysselsättning eller näringslivsutveckling som inget av det är ett måste enligt Kommunallagen.
Politiken ska inte in och detaljstyra men det är också svårt när förvaltningarna själva ska lägga fram förslag på var effektiviseringar kan göras. Vem vill rationalisera bort sig själv?
Det är dags att våga lyfta på alla stenar och komma med impopulära förslag för att klara framtiden. (Moderat politik någon?)
Förlåt för dålig stämning.