Snart är det första maj. Somliga av oss firar hellre Valborg, eller sista april som vi sade i Lund. Men även om första maj inte är viktigt för mig så är det viktigt för många andra, bland annat för Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och många fackliga organisationer.
Antag att krafter med ett stort våldskapital bestämde sig för att låta sig provoceras av de övervägande röda fanorna på första maj. Att detta ledde till upplopp, potentiellt dödligt våld mot polis och annan blåljuspersonal, skadegörelse och mordbrand. Vore detta ett skäl att neka Socialdemokraterna med flera tillstånd att demonstrera på första maj?
Tanken är inte så långsökt som man skulle önska. Nazistiska Nordiska Motståndsrörelsen har tidigare agerat under första maj och det är inte svårt att tänka sig hur detta skulle kunna eskalera.
Det vore naturligtvis helt principvidrigt att låta våldsverkare bestämma vilka som får arrangera offentliga sammankomster och var de får göra det. Ändå är det vad många nu tycks vilja, efter upploppen under påskhelgen. Senaste exemplet jag såg var Aftonbladets ledarskribent Jonna Sima som under SVT:s Morgonstudion kritiserade de polischefer som givit den dansksvenske provokatören och ledaren för ett danskt ytterkantsparti Rasmus Paludan tillstånd att genomföra sina koranbränningar.
Paludan är en ansvarslös provokatör men om hans rättigheter ska förvägras honom på grund av det våld som hans vedersakare utövar så är vi inne på en farlig väg. Då blir det de våldsamma som får bestämma. Och när våldet visar sig effektivt för att inskränka sina motståndares rättigheter så ökar risken för att det kommer till användning oftare i framtiden och riktas mot fler personer och organisationer som är misshagliga för våldsverkare. Det kan drabba första maj. Det kan drabba Prideparader och folkvalda politiker och deras partier.
Våldsverkarna ska bekämpas, inte tilldelas vad som i praktiken kan beskrivas som en vetorätt över vilka åsikter och värderingar som får uttryckas i det offentliga rummet och vem som får göra det.
Polisen ska inte kritiseras för att den försöker upprätthålla demokratins spelregler och våra medborgerliga rättigheter, med fara för liv och hälsa.
I en annan fråga så spekulerar Hans Söderberg, i en krönika på Folkbladets ledarsida i GT, om vad Olof Palme skulle ha tyckt om upprustningen av Gotland. Palme skulle ha "ställt sig avvisande".
Verkligen? Jag avstår från att spekulera. Men när Olof Palme var statsminister så var Sveriges försvarsutgifter, mätt som andel av BNP, betydligt högre än nu. 1975 var försvarsutgifterna drygt tre procent av BNP. Nu drygt en procent. På Gotlands fanns artilleri (A7), kustartilleri (KA3), luftvärn (Lv2) och pansar (P18). Dagens måttliga upprustning föregicks av en mer omfattande nedrustning.