Krönika
Sary Levy-Carciente är en av författarna till ”International Property Rights Index” (IPRI) som mäter äganderättens status runt om i världen. På frågan om varför äganderätten är viktig svarade hon i en artikel i Svensk Tidskrift att den är avgörande för varje människas frihet, en katalysator för ekonomisk tillväxt och social utveckling samt ett försvar mot auktoritära frestelser.
Hon skulle dock säkerligen ha en hel del att säga om de senaste årens utveckling i den svenska skogen där äganderätten sakta men säkert inskränkts.
Det senaste exemplet på den här utvecklingen damp ned några dagar före jul när Skogsstyrelsen i ett pressmeddelande varnade för att man inte hinner med att handlägga alla avverkningsanmälningar.
Orsaken är att myndigheten i snabbt växande omfattning måste granska anmälningarna manuellt enligt ett ansöknings- och tillståndsförfarande inom miljöbalkens ramverk snarare än som pågående markanvändning som tidigare varit praxis.
”Nuvarande situation är mycket problematisk och svårhanterlig”, konstaterar Skogsstyrelsens generaldirektör Herman Sundqvist.
Det är tråkigt för Skogsstyrelsen men samtidigt ingenting mot hur skogsägarna, som får ta den största smällen för den ”aktuella rättsutvecklingen”, påverkas.
I en artikel i Juridisk Publikation (1/2021) konstaterar ett antal jurister att en omsvängning i hur artskyddsförordningen tillämpades skedde runt 2016. Då övergavs gällande praxis och i stället gjorde myndigheterna nya tolkningar som byggde på att ”vedertagna krav på tillståndspliktig verksamhet utvidgats till att gälla även för pågående verksamhet” - alltså skogsbruk.
Den här förskjutningen har inte bara lett till att antalet överklagade avverkningsanmälningar exploderat utan också till att skogsägarna mister sin möjlighet till ersättning om en avverkning inte kan genomföras.
Även det så kallade utredningsansvaret skjuts över på skogsägarna vilket betyder att hen själv måste försvara sin rätt och ensam stå för alla eventuella rättegångskostnader. I sista hand kan den enskilda tvingas stämma staten.
En drivande faktor är också hur talerätten (rätten att föra talan inför domstol i en rättslig angelägenhet) har utvecklats. Nu kan i princip vem som helst överklaga en godkänd avverkningsanmälan och hänvisa till artskyddet. Även här har en förskjutning skett då talerätten inte var tänkt att fungera så.
Ännu mer förvirrande är att ett ärende kan prövas av både mark- och miljödomstolen och förvaltningsdomstolen samtidigt – och dessa kan i sin tur kan komma fram till olika domar i samma ärende vilket är helt orimligt i en rättsstat. För vad gäller då?
Det här betyder så klart att skogsägare tänker både en och två gånger innan de skickar in en avverkningsanmälan. Det påverkar också hur bankerna ser på skog som säkerhet för att kunna uppta ett lån. Sammantaget har de auktoritära frestelser som Sary Levy-Carciente varnar för kunnat få utrymme i det svenska skogsbruket.