Så här mitt i influensasäsongen finns det gott om tid att spendera sjukdagarna till att kolla på reality-program. Den nya, svenska versionen av Love is Blind på Netflix har blivit en stor snackis. Inte minst online. Och även i andra länder, förvånansvärt nog.
Personer runtom i världen kan inte hålla sig från att kommentera deltagarna och hur den svenska dejtingkulturen skiljer sig från den japanska, brasilianska och amerikanska versionen. Det svenska programmet i sig är dock en stor besvikelse.
Visst, det är underhållande, vilket är det största syftet. Alla deltagare är dock mycket mer ytliga än vad som går att se i de andra säsongerna. Och de patriarkala strukturerna genomsyrar vartenda avsnitt. Det går att med säkerhet att säga att i en svensk kontext är inte kärleken blind. Men, det som imponerar allra mest är hur systerskapet mellan de kvinnliga deltagarna, är helt blint.
De manliga deltagarna har fått kritik för att de är mindre snygga än de kvinnliga deltagarna i programmet. Något som de gått ut och förkastat – då de tycker att det är orättvist.
Men ska vi vara rättvisa så är det inte skillnaderna i utseende mellan de manliga och kvinnliga deltagarna som provocerar. Utan det är den emotionella mognaden och de förutfattade meningar som flödar fritt kring hur kvinnor ska vara i ett förhållande. Och att en av de manliga deltagarna dessutom åtalats för misshandel på sin ex-flickvän gör inte saken bättre.
Det är tydligt när man tittar på programmet att männen inte tänker långsiktigt. En av de mest omtalade deltagarna – Sergio – försöker exempelvis övertyga sin Amanda om att de borde flytta in i hans lägenhet. Hans argument? Lägenheten har fler rum och det är ju bra när man ska ha barn. Men i själva verket bor han på ett loft ovanför ett kök, som kräver klättring genom en kattstege ovanför spisen. Resten av lägenheten har gamla möbler, rätt tom och dammig. Sedan blir han stött för att Amanda tycker att det är en löjlig ungkarlslya där inga barn kan bo.
Sedan har vi Lucas, som stolt håller upp en ICA-påse när han kommer hem. Han förväntar sig applåder för att ha lyckats handla och sedan laga mat. Något som hans partner Emilia gjort alla andra dagar de bott tillsammans. Det är dessutom så provocerande hur dessa män menar att de vill gifta sig med sina partners av just denna anledning. Att de lagar mat eller städar.
Den enda mannen som gör det mesta av hushållssysslorna är Christoffer, men endast för att sedan klaga på att snälla killar aldrig vinner – ett uråldrigt och tröttsamt talesätt som använts av incel-rörelsen allt för länge. Det är allt annat än romantiskt och får en att undra om vi inte kommit längre än 50-talet? Och människor online är upprörda över att kvinnorna dessutom förväntas betala 50 procent av alla kostnader utöver hushållsarbetet.
Samtidigt ser vi hur de kvinnliga deltagarna stöttar varandra i vått och torrt. De kramar om varandra när de är ledsna, de finns där för varandra och höjer varandra till skyarna. Och det är inte bara i den svenska versionen – utan något som finns i alla länders versioner av programmet. Man är villig att backa och stötta de andra kvinnorna inför deras partners. Det är så otroligt uppfriskande att se. Systerskapet.
Programmet visar på ett större problem – hur kvinnor förväntas vara allting i dagens Sverige. Trots att vi lever i ett av världens mest jämställda länder, med bland annat lika delad föräldraledighet, så visar programmet på stora skillnader där kvinnor behöver jobba dubbelt så hårt. Genom att jobba heltid och dessutom förväntas ta hand om barn hemma, laga mat, städa och vara den emotionellt tillgängliga i en relation tär på en. Och männen vi gifter oss med har inte ens hälften av de kraven på sig. Det blir ett strukturellt problem med privata konsekvenser. Och tills det ändras är det tur att vi har systerskapet.