Svensk kriminalpolitik har i modern tid varit både framgångsrik och human. Den har byggts på ett jämlikt samhälle som minskar incitamenten för ”påtvingad” brottslighet och ett straffsystem där vi vårdar brottslingar till ett vanligt liv. (Med ”påtvingad” brottslighet menar jag exempelvis föräldrar som stjäl för att kunna ge sin barn mat och narkomaner som stjäl till sitt missbruk.)
Istället för att straffa öga för öga och tand för tand har straffen varit relativt milda, men vårdinsatserna stora. Tanken har varit att minska brottsligheten redan från början genom att ge alla samma chans att leva normala liv och vård till de som ändå förfaller i brottslighet för att de inte ska fortsätta begå brott.
Men både samhället och politikernas syn på kriminalpolitiken har förändrats. Ojämlikheten breder ut sig i samhället och kriminalpolitiken blir mer inriktad på längre straff. I helgen gick SD till och med ut med förslaget att ändra myndighetens namn från Kriminalvården till Straffmyndigheten. Politikerna bjuder över varandra gällande tuffare åtgärder mot brottsligheten, ivrigt påhejade av riksmedias rapportering.
I kriget mot gängkriminaliteten har vi sett politiskaförslag som visitationszoner, möjligheten att kalla in militär, rätt att vräka eller utvisa hela familjer när någon familjemedlem begår brott, ökad medicinsk kontroll på barn, språktester på tvååringar med möjlighet till tvångsinskrivning i förskola, införande av utlänningskontroller med rätt att ta dna-prov och innehåll i mobiltelefoner och möjlighet för polis att använda både vattenkanoner och gummikulor mot civilbefolkning vid upplopp. Åtgärder, som, om de införs, kommer att vara mer frekvent använda i miljonprogrammen än i miljardärkvarteren.
Som vanligt i krig är det folket som drabbas hårdast medan de resursstarka sitter säkra.
Vi kommer inte få se visitationszoner i storstädernas stadskärnor där polisen letar partydroger på inneklubbarna, inga militärer på solsidornas gator, inga vräkningar från villor eller utvisning av hela familjer om de vuxna, men hemmaboende barnen, åker dit för narkotikainnehav även om köpen av partydroger finansierar den organiserade brottsligheten.
Det är inte miljonärernas barn som kommer bli kränkas med speciella ADHD tester eller tvingas till förskolan under sociala myndigheters kontroll om barnens språkutveckling ligger efter.
Utlänningskontrollerna kommer inte heller ske vid villornas poler och de är inte heller urspårade tillställningar i finkvarteren som kommer beskjutas med vattenkanon eller gummikulor.
Däremot skulle segregeringen öka och därmed möjligheten för gängen att rekrytera och risken för mer omfattande uppror än de vi såg under påsken. Miljonprogrammen riskerar att förvandlas till getton om alla de föreslagna åtgärderna genomförs. Och med bara fyra veckor kvar till valet har förslagen om hårdare åtgärder redan hamnat på en extrem nivå.
Vad blir nästa utspel? Jag ser inte att förslag om inhägnader kring de socioekonomiskt utsatta områdena är så långt borta. Eller förslag på längre straff som samlas på hög till flerhundraåriga fängelsdomar. Och frågan är inte om, utan när, något parti går hela vägen och lägger ett förslag på återinförande av dödsstraff.
Om partierna inte besinnar sig i sin jakt efter ledningen i racet för att vara hårdaste parti för brottslingar riskerar vi att hamna i ett samhälle som är än mer tudelat än det vi har i dag. Ett samhälle där din frihet är begränsad genom lag beroende på var du bor. Ett samhälle där brottsligheten är på en fortsatt hög nivå trots att delar av bostadsområden förvandlats till välbevakade getton.